Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1867, sida 4

ma 3,050 francs.t — Då vintersäsongen var slut, begaf sig hertiginnan ut till sin landtegendom Chamarande för att uthvila sig, och hr Maugas utskickade nu flera bref för att påminna om bin räkning, som han mångfaldiga gånger, mien alltid förgäfves hode presenterat i Hotel Persigny. Hertiginnans intendent, hr Desvoyes, besvarade damskräddarens bref och försökte nedsätta räkningen till 2,500 fr.; men skräddaren lät ej beveka sig. Hans advokat, hr Beaulieu förklarade inför domstolen, att om man viste huru dyrbara damklädningar ht Mangas levererade, så skulle man finna beloppet på hertiginnas räkning vara blott en småsak. Advokaten framlade derjemte sin klients böcker, hvaraf domaren såg att huset Maugas förfärdigar och levererar klädningar till 3,200, 4,000, ja till och med till 7,000 francs stycket. Advokaten fann det derföre ,,högst oförskämdt att hertiginnans ombud ville nedsätta räkningen från 3,050 till 2,500 francs. Hertiginnans advokas, hr Leveque, ansåg det deremot högst oerhördt, att en skräddare vågade på så fräckt sätt uppträda mot en af de fö damerna i kejsardömet och ett Frankrikes första namn (fru Persigny är född Ney och således dotter till hertigen af Moskva), för att hon vägade betala en högt tilltagen räkning. Advokaten föreslog derpå, att sakkunnig person skulle värdera kläderna. Skräddarens advokat invände, att då hertiginnan hade sagt att klädningarne skulle gös ras så eleganta som möjligt och hon icke hade bestämdt något pris, måste hon också betala hvad han, skrädaren, begärde. Häri såg hertiginnans advoket den bestämda afsigt från skräddarens sida alt vilja begagna tillfället och beräkna arbetet efter godtfinnande. En sådan behandling af kunderna skulle enligt advokat Leveques påstående, i hög grad skada hr Mangas affär. Domstolen kom till det resultatet att modehandlerskan Laterriere skulle värdera de omtvistade klädningarne. Efter all sannolikhet skall denna emellertid ej finna skräddarens priser för höga — och det på mycket goda skäl. Nog af: processen har väckt mycket uppseende i Paris och damerna af demi-monde skratta öfver att en , riktig hertiginna prutar på summor, som för dem äro bagateller. En journalistisk skandal, hvarom man i Paris länge och offentligt talat, har nyligen kommit till utbrott och första akten är redan utspelad inför handelstribunalet. Det är fråga om tidningen La Nation, som egdes och utgafs af publicisten LConce Dupont, hvilken genom en mängd inträffade olyckliga omständigheter tvingades att göra konkurs. Vid massans utredning kom det i dagen, att bemälde Dupont blott var till namnet tidningens egare och att ryska legationsrådet Tschitscherin vid ryska legationen i Paris eller, om man så vill, ryska regeringen var den egentlige egaren. Denne hade förskjutit penningar icke för att taga under armarne franska journalistiken i allmänhet eller hr ILSOnce Dupont) isynnerhet, utan helt enkelt derför att nämnde hr Dupont skulle i tidningen Nation upptaga allt som rörde Polen och som inskickades från ryska legationen och kunde ligga i ryska politikens intresse. Så står det ordagrannt i det mellan de begge herrarne upprättade kontraktet, hvilket den 15 Januari företeddes inför domstolen. Herr Tschitscherin står nu inne såsom den verklige egaren för en summa af 175,000 francs, för hvilka Nation häftar i skuld. Hr Tschitscherin, i sin egenskap af en integrerande del af ryska beskickningen, insvepte sig i sin diplomatiska oantastlighet och lät genom sin advokat, hr Lachaud, yrka att domstolen skulle förklara sig inkompetent. Men domstolen förk arade sig kompetent och fann sig ej föranlåten att på hr Tschitscherin använda fördelen af ett folkrättsligt privilegium. Målet blef således till slutligt afgörande företaget at handelstribunalet. Det ifrågavarande kontraktet mellan hrr Tschitscherin och Dupont är dateradt den 18 Juni 1863 och deraf finner man bland annat, att den förstnämnde gifvit Dupont 40,000 francs för inköp af Nation; att till bestridande af utgifterna vid företaget Dupont tillförsäkrades 10,000 francs i månanaden, för hvilkas användande Dupont skulle redovisa inför Tschitscherin samt äfven till honom aflemna inflytande medel; att Dupont såsom redacteur en chef tillförsäkras en årlig aflöning af 12.000 francs; att i händelse Dupont ej skötte redaktörsskapet till Tschitscherins belåtenhet, skulle han kunna anställa en annan redaktör, men då skulle Dupont genast erhålla ett års aflöning såsom skadeersättning och alla hans rättigheter i tidningen omedelbart upphöra. — Orsaken till Duponts obestånd förklarades af hans advokat vara den, att med Juni 1864 intet understöd afhördes mer, ty Polen var då kufvadt, ryska politiken tillfredsställd och man behöfde ej längre någon tidning. Advokaten ansåg också, att Tschitscherin var den verklige egaren till tidningen, icke Dupont, och anmärkte, att när det uppstod fråga om att sälja den till Mires, förste sekreteraren vid ryska ambassaden i ett bref till Dupont uttryckte sitt gillande af försäljningen. Domstolen fällde Tschitscherin att utbetala 175,000 francs samt ersätta rättegångskostnaderna. De franska tidningarne anställa ej några betraktelser med anledning af denna rättegång; förmodligen ha de ansett, att betraktelserna mycket lätt göra sig sjelfva. Och deri ha de onekligen rätt.