Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1867, sida 3

Sånger går han der att höra, Han, som jordens sång fann skön. Igenom verldens stora orgel gå Två strängar, glädje en, den andre smärta. I stjerneskalan de sin början få Och knyta sig till slut uti vårt hjerta. Och vexelvis han slår de toner an, Den store orgelspelaren deruppe, Dock denna önskan öfverallt man fann: Ack om det sorgespelet blott man sluppe! Men ack förgäfves! huru än man ber, Så klinga dessa toner dock tillsamman. Som tvrillingsyskon man dem vexa ser Från samma rot och lefva i hvarannan. Ett vingepar ju sorg och glädje är, En svart, en hvit, men endast dessa båda Uti förening själens turtur bär Till rätta målet, dit vårt hopp vill skåda. Dock huru ofta glädjen biltog flyr Ifrån oss hän, när sorgen troget blifver Och dröjer qvar, fast morgonrodnan gryr, Och dröjer än, när sol sig bort begifver. Det är, när någon stannar allt för kort, Som var vår vän, vårt stöd, man så får klaga: Det är när något hjerta hastar bort, Som jemt i medsom motgång kunde draga. Ja, ännu mer, när någon från oss går, Som alltid ljus och välljud kunde sprida I vänners kretsar, den man år från år Sig vant att se med fröjd invid sin sida. Så, liksom solen, Wulff, du från oss gick, Och saknaden blir qvar så mörk och bitter, Men liksom stjernan strålar nu din blick, Der du i högre choren vänsäll sitter. Ty uti englars sångförening du En värdig plats dig fått, men icke glömmer Du vän, som längtande går här ännu Och manar upp ditt minne och det gömmer. Hur vyssjade du icke mången stund Allt med din sång till sömns uti vårt sköte, Och skämt och glädje trädde i vår rund, Så snart du skyndade dig till vårt möte. Så klinge nu en högre sång till lön För allt det nöje, du beredt åt andra. All verldens väg, än dyster och än skön, Du till en bättre existens fått vandra. Ja, hvad är lifvet? Av det ej en tår, Som skimrar liksom dagg i blomsterkalken, Och blomman det är tiden hvilken står Och fäller smycket ner på katafalken. A—e.