Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1867, sida 2

der derefter, och bevakring vid landsvägarne. Ja, om det vore en af de tyska konsulerna, då hade det ingenting att betyda. Men nu måste vi se och låta bli; det vore inte värdt ett par hundra dollars. — I dag har ett helt sällskap samt ett par fruntimmer ridit här förbi, sade värden. — Ja, jag vet, återtog Pertena; — den fransyska sångerskan är med, och de återkomma i qväll; — endast en lusttur. Men vet någon af er hvar sennoritan bor nu? — På Calle de Valladolid, sade mulatten, som förut hade talat. — Är du känd i huset, Scipio? — Just icke känd; men min syster säljer alltid smör och ägg till den gamle fransmannen. — Jaså, sade Pertena och vände sig till honom, — kunde du inte öfvertaga din systers arbete på ett par dagar och dervid hålla ögonen öppna. — Hum, det går väl an. Är det mödan värdt? — Ja, jag tror det, men vi få ej försumma tiden alltför mycket. — Det kan ske om ett par, tre dagar, sade Scipio. Hur är det med Corona i dag? sade värden, hvilken emellertid hade betraktat mulatten med ett illparigt leende, — han ser så ofantligt vigtig ut som om hans excellens. tänkte göra honom till finansminister, och han inte ännu riktigt visste om han skulle antaga anbudet eller ej. — Tag heldre fram ett par flaskor vin, Pasquale, sade Corona i det han satte sig vid bordet, — min hals är torr af för mycket talande, och att jag har mera i