Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1867, sida 2

omkring der, hvilka alla förtrösta på Ecuador. Jag fruktar endast att det saknas gemena soldater. — Hvarför ha vi soldater här, om vi inte skulle nyttja dem? sade Corona med förnäm vårdslöshet. — Castilla har mera förstånd än att han ännu en gång ställer sig till den träskallen Franeos förfogande, inföll nu värden, — han har en gång blifvit dragen vid näsan af honom, och vår gubbe är inte den man, som låter lura sig för andra gången! — Vår gubbe! hånade Corona, — och huru länge tror ni han skall vara , Vår gubbe!? — Hör på, min gosse, sade Pertena, hvilken behandlade mulattsprätten ganska föraktligt oaktadt hans prålande drägt, — jag skall säga dig en sak. Som det tycks har du i ditt ståtligt friserade, men föröfrigt ganska ofruktbara hufvud fått en mängd farliga ider, hvilka visserligen cj förtjente den ringaste uppmärksamhet om de rörde dig ensam; men det vore möjligt att du intrasslar oss i någon af dina dåraktiga affärer, och deremot vill jag på förhand skydda mig, ty det är emot aftalet. — Sennor, ni tycks icke ega öfverflöd af mod, sade Corona sjelfbelåten. — Det kunde gå an att försöka, companero, ljöd svaret, — men med gubben bar jag ej lust att inlåta mig i hans egen håla, — och det är hela Peru —, så vida jag icke hyste en särdeles åtrå efter ett par alnar hamprep. Han är en gammal björn och der han slår vexer ej mera något gräs. — Och skulle ni äfven frukta för en