Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1867, sida 1

ANLLHLLLULE LEMEÄAA — Det andra kejsardömet. i Det ir hvarje sjelfherrskareregerings olycka, måhända äfven dess strafl, att, medan den kan göra mycket ondt med skenbar strafflöshet, sålänge den är trosen sin tillvaros lag eller rättare laglö het, kan den icke taga ett steg på frihe tens och laglighetens vig, kan den icke befria sig från den syndabörda, som hvilar på dess uppkomst, kan den icko riitta sin riktning och förändra sitt system till ett bättre, utan att skaka sina anhängares förtroende och göra sina motståndare otåliga i stället för tacksamma. För femton år sedan inträffade i Frankrike en dynastisk och militärisk sammansvärjning under slöjan af ett stort namn och i besittning af den konstitutionella myndighetens alla utvägar; den kom ,som en tjuf om natten, förstörde Frankrikes fri-och rättigheter samt grundade på deras spillror en våldsregering, i de grannlaga och artiga officiella formlerna skildrad som en samhällaskyddande magt, härfluten från folket, bekriftad af dess vilja, erkänd att vara oundgängligt nödvändig för landets räddning undan en öfverhängande anarki och ruin. Huru än historiens slutdom kommer att lyda öfver det våldsamma slutet på 1843 års republik och den våldsamma begynnelsen af 1852 års kejsardöme, öfver de omständigheter och vilkor, som förberedde och möjliggjorde statsstrecket af den 2 Dec 1851, så är det för närvarande omöjligt att betyifla, att ett ganska ansenligt flertal inom franska nationen af det ena eller andra skäilet fann sig i sammansvärjningens följder och bekräftade dem genom att högtidligt välja dess chef till rogent ej blott öfver sig sjelfva, utan ock, genom en besynherlig brist på logik, öfver sina afkomlingar, ty denna valmonarki förklarades genom författningen vara ärftlig och högsta magten genom detta enda votum oåterkalleligt lemnad i den napoleonska dynastiens händer. Onekligt är det likaledes, att kejsar Napoleons styrelse visat sig ojemförligt bättre än hvad dess början lät befara. Vi försvara icke på något sätt den godtyckliga magten, i det vi medgifva, att franska nationens genius och dess regents upplysta åsigter samverkat för att göra frihetens förlust och den okontrollerade verkställande magtens sjelssvåld mindre beklagansvärda i sina följder och verkningar än hvad statsstreckets motståndare kunnat frukta eller hoppas. Den nuvarande kejsaren har onekligen lyftat Frankrike till en fruktansvärd höjd såsom militär anfallsmagt, men han har också, utöfver allt hvad man hitintills sett, förökat dess materiella vilbefinnande genom en kedja af djerfva och välberäknade, om stora och klara vyer vittnande ekonomiska åtgärder, till hvilka ingen fransk lagstiftande församling under konungamagtens dagar skulle gifvit sitt bifall. Han har befriat industrien och handeln, samt befrämjat civilisationen genom att undanrödja hindren för varubytet och handelsgemenskapens fredliga täflan. Hans styrelse har rest sig minnesvärdar i en mängd storartade monumentala byggnadsföretag — något som tillhör enväldsstyrelser i allmänhet såsom en särskild dygd eller ett särskildt fel. Den ursinniga byggnadslust, som förstört det gamla Paris och skapat ett nytt, är en yttring af samma Czoesarism, som blomstrade i Rom för aderton hundra år sedan. Det är den utväg, hvilken ständigt måste tillgripas af regeringar, hvilka af sin egen tillvaros vilkor äro dömda att oupphörligt gifva allmänhetens sinnen förströelser och förvåna den med glansen och nyheten af sceniska arrangementer. Materiel och yttre storhet förlänar ett utseende af varaktighet åt regeringar, som ej hafva en sedlig grundval. Likväl synes det vara något 1 vår tids samhällen, som icke medgifver lång lifstid åt ett styrelsesystem, hvilket undertrycker och bestraffar alla folkets ädlare instinkter, men smeker och närer dess oädlare lidelserRoms ruiner äro ruinerna af ett kejsardöme, icke af en republik, af en sjunkande, icke af en stigande magt, af en vild öfvermätthet och oerhörd förslappning. Nutidens ciesarism är en gengångare utan säkert fotfäste på århundradets mark, redan af det skäl, att den herrskar icke öfver en nation, som blifvit öfvermätt af frihetens missbruk eller utmattad genom inbördes krig och utländska eröfringar, utan öfver ett folk, som ännu är rikt på hopp och framtid och hvars historias skönare del ligger framför det. Herr de Persiyny är troligtvis den ende man i Frankrike, som tror, att ett militäriskt envälde, i någon mån dämpadt genom rådslående och konsultativa församlingar. hvilket huf