vore inne, då jag kunde visa er huru jag skall kämpa sör er. — Jag tror er, Mestozi, sade generalen och blickade in i mulattens glänsande ögon, — jag tror er, och sannolikt kämpa vi då sida vid sida, när ni en gång som general kommenderar mina trupper. — Excellens! ropade mannen förtjust. — Godt, godt, käre vän; kom således i morgon och glöm inte att hafva ett vaksamt öga på vår gode Corona. Mulatten hade redan för längesedan lemnat rummet, och Franco satt ännu alltjemt tyst och orörlig i sin hängmatta med hufvudet lutadt mot bröstet. Då ljödo steg i det yttre rummet, och han hörde en fremmande röst. Straxt derefter klappade det sakta på dörren, och på hans högljudda bentra öppnades densamma och en peruansk officer tittade in i rummet. Franco hade stigit upp, ty han bade väntat besöket, och i det han gick emot den nykomne samt fattade hans hand, sade han halfhögt och med ögonskenlig hjertlighet: — Öfxerste Desterres, jag kan ej uttrycka hvad det gläder mig att se er hos mig; jag börjado betvifla att ni skulle hålla ert löfte. — Skall en officer icke hålla sitt ord? sade öfversten, i det han granskade om de voro allena i rummet. — Redan för en halstimma sedan var jag derute i korridoren, men der funnos då åtskilliga personer, och emedan det är nödvändigt — —-Ni gjorde fullkomligt rätt uti att vara försigtig, afbröt honom Franco, — ty om Castilla erhöll den minsta miss