Mestozzi, hvilken med sina tankar endast kunde följa det, som i tydliga ordalag meddelades honom. — Jag vill Yara tydligare, fortfor Franco, hvilken fullkomligt genomskådade mulatten; — gör mig den tjensten, Mestozzi, och observera noga hvad denne Corona förehar, och med hvilka han umgås. Ni är ofta tillsammans med honom, bor till och med i samma hus som han; gif mig således noggranna underrättelser om honom, så skall det äfven gagna er sjelf. — Uas excellens skall få veta hvarje ord han talar, sade mulatten fullkomligt vunnen genom en sådan personlighets nedlåtande sätt, — ni kan tryggt lita på mig. — Jag tror er, Mestozui, sade Franco och räckte honom handen, hvilken mulatten vördnadsfullt tryckte, — och gå nu, jag väntar någon, som har önskat få tala ensam med mig, och om ni kan så kom till mig i morgon afton klockan fem. — Ja, ers excellens, sade Mestozzi och steg upp likasom för att taga afsked. Men han hade synbarligen något på hjertat, ehuru han tvekade att uttala det. Franco kände likväl sin man. — Aha, sade han fryntligt, — er kassa är klen, Mestozzi; har jag icke gissat rätt? Ja, i Lima behöfver man mycket pengar, och den tid ni har användt för att vara mig nyttig anser jag mig skyldig att ersätta. Tag detta för i dag, fortfor han och tryckte ett uns i hans hand, — jag hoppas att den dag snart kommer, då vi skola hafva pengariöfverflöd, — eller hur, Mestozzi? — O, excellens, utbrast mulatten, i det han emottog guldmyntet och knöt näfven derom, — Gud gifre att den tid snart