till hälsten för sig sjelf, — men vet ni jig litar icke riktigt på honom. — Excellens, sade mulatten bestört, t) han tycktes sjelf hysa den bästa tankt om den brune sprätten, — jag vet inte .. — Han talar för mycket, Mestozzi, af bröt Franco lugnt, utan att vidare br) sig om hans förvåning, — ni är mig vida kärare. Ni talar litet, men tänker mycket, och jag vet att jag kan förlita mig på er. . — Excellens, jag är stolt öfver denna utmärkelse, sade den smickrade mulatten — ni skall ej ångra ert förtroende: — Det vet jag, Mestozzi, återtog Francc och nickade med hufvudet, — det ve jag; ni har en stor framtid för er, ty de beror mindre på fiffigheten, Mestozzi, är på troheten, tillförlitligheten, och att jag anser er tillförlitligare bevisar jag er ni derigenom, att jag yttrar mig så uppriktigt till er. — Men Corona skulle aldrig förrådes ers excellens. — Jag vill inte önska att han någon sin får tillfälle dertill, sade expresiden ten, — men jag har en fördom mot alla som kläda sig så der öfverdådigt, och jag vill derför bedja er om något. — Bedja, ers excellens? Ni har ju at befalla öfver mig. — Nej, käre Mestozzi, alls icke att be falla; vi äro vänner, och emellan den kan en befallning ej komma i fråga. Jag ber er således att hafva ett vaksamt ög: på vår gemensamme vän Corona. Ha menar kanske väl, men han är för myc ket intagen af sig sjelf och kunde lätt de bästa afsigter anstifta en olycka. — Jag förstår er icke, excellens, sad