Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1867, sida 2

före, att de frivilliga skulle föras till Pireus af två turkiska krigsskepp, samt att Salamandre, för säkerhetens skull, skulle medfölja, för att ställa konvojen under I franska flaggans skydd. Den 20 Januari om aftonen kastade de tre skeppen ankar vid Pireus, der åsynen af den turkiska flaggan väckte den största rörelse. Man trodde i början, att de turkiska krigsskeppen kommit för att gälda lika med lika. Sedan första förskräckelsen lagt sig, fick man veta huruledes saken förhöll sig. Men i stället för att erkänna turkarnes nu visade humanitet, uttryckte befolkningen den största förbittring. Denna sinnesstämning berodde derpå, att den kandiotiska komiteen till intet pris ville tillåta, att allmänheten skulle få kännedom om de nedslående underrättelser, som dessa olyckliga frivilliga medförde. I hast spridde sig ryktet, att de nu ankomna frivilliga voro en hop fega karlar, som turkar eller fransmän mutat att låta taga sig till fånga, för rubbande af det grekiska folkets tillit till de upproriskas framgång. En läkare i Pirmus utvecklade isynnerhet stor verksamhet härför. Stående på en sten i ett gathörn förkunnade han i ett fanatiskt tal till folket, att ett skändligt förräderi var begånget. Man svarade honom med ilskna hurrarop, och den vilseledda hopen satte sig i rörelse, fullt besluten att utöfva en blodig väldsbragd. Den 21 om morgonen började de frivilligas debarkering; alla gingo i land utan vapen. ,I samma ögonblick — så yttrar en korrespondent till den franska ,Patrie — störtade folkmassan, som var upphetsad af den omtalte läkarens ord, med obeskrifligt raseri på de stackars just i land komna frivilliga, som blifvit utpekade som fäderneslandets fiender. Hvar och en hade beväpnat sig med stenar, och man kunde från redden se huru nästan hela befolkningen i Pirscus öfverfoll de olyckliga, som i tre månader kämpat vid kandioternas sida. Mängden strömmade till tullbyggnaden och utstötte under vägen genomträngande rop, liksom ville den döfra blodets röst, som bjöd den att stanna. De frivilliga insågo den fara som hotade dem, och det lyckades några att inslippa i karantänshuset, under det andra måste kasta sig i hafvet, der ett regn af sten nedföll öfver dem. Andra, som förgäfves sökt tillflykt i privata hus, nedföllo dödligt sårade, och deras sista ord voro en förbannelse öfver det otacksamma fäderneslandet, som på det sättet mottog sina hemkomna söner. Jag vill slutligen anföra ett drag, som öfvergår allt, hvad man kan tänka sig. En stackars man försökte hålla sig uppe öfver vattnet, medan det regnade stem rundtomkring honom. Manskapet i en grekisk båt fick ögonen på honom och rodde mot honom, för att komma före de båtar, som Salamandre satte ut. Den grekiska båten kom äfven först fram. Hvar och en ville väl antaga, att folket i båten nu ville frälsa dess så skamligt förföljde landsman? Nej, de kastade ett rep om halsen på den olycklige och dränkte honom, innan de franska matroserna kunde framkomma för förhindrande af en sådan ogerning. TURKIET. Inom divanen lära tvenne partier på det häftigaste bekämpa hvarandra. Det ena vill genast krig med Grekland; det andra söker tillbakahålla krigsförklaringen så länge sem möjligt, och detta i den öfvertygelse, att en sådan förklaring skulle åstadkomma den orientaliska frågans fullständiga lösning, samt att kriget omöjligen skall kunna lokaliseras; med ett ord: att europeiska Turkiets existens skulle hotas. Det sistnämnda partiet har sitt förnämsta stöd af Bouwrueg, den franske ambassadören. Inom divanen är man mycket tvifvelaktig öfver hvad vice konungen i Egypten förer i skölden, och man talar om förtroliga förfrågningar, som viee konungen skulle hafva gjort om, hvad man der tänker om ,ett sjelfständigt Egypten. Från Albanien skrifves till ,, Augsb. allg. leit.: , Hvad än göres för att vilseleda den allmänna meningen, måste det anses som afgjordt, att de adriatiska kustländerna med det första skola blifva skådeplatser för vigtiga händelser. I Epirus äro alla beredda att gripa till vapen. De grekiska och italienska konsulerna handla i noga öfverensstämmelse med hvarandra. Deras utsände genomströfva de turkiska provinserna och uppreta den kristna befolkningen. Turkarne, som dagligen äro vittnen till dessa agitationer, äro ytterst förbittrade häröfver, och i Vallona hafva redan demonstrationer skett mot den grekiske konsuln, hvilka det nästan vill synas, att han sjelf framkallat, för åstadkommande af en konflikt. Från turkarnes sida vidtagas öfverallt åtgärder, för att nuru de sjelfva skulle med glädje ställa ig till hans förfogande, för att företaga en ny expedition icke blott till Guajaquil