Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1867, sida 2

andra gäst, — en ganska stor bröstnäl, guldkedja, ringar på de bruna fingrarne och en himmelsblå sidenhalsduk. — Att packet skäller nu, sedan ni vändt ryggen till, är ju naturligt. De små hundrackorna skälla ju äfven bakom en då de anse sig säkra, men draga svansen mellan benen och sätta i väg, då man vänder sig emot dem och låtsas vilja taga upp en sten. — Låt oss bara komma dit, gnällde nu den andre indianen, hvilken ej hade bortlagt sin hatt utan höll den mellan sina knän samt vände den oupphörligt, — bjebbet skall nog tystna då. Caracho, det rycker rigtigt i fingrarne på mig, då jag hör talas om det packet. — Men huru skola vi komma dit? utbrast Franco; — Castilla lemnar oss aldrig någon ångbåt, och landvägen är för lång. — Castilla, upprepade figuren på stolen, men nu med halfhög röst, ty på båda sidor funnos dörrar, och man visste icke hvem som kunde lyssna der bakom. — Castilla skall inte länge hafva att befalla ifver ångarne, och om vi endast vore säcra om hans efterträdare, gick saken af ig sjelf. ö — Sennores, sade Franco sakta, i det) ian lutade sig något fram emot dem, — ag tror att jag kan lita på er? — Kan ni tvifla derpå, excellens? sade prätten med toupten, medan den andre nföll: — Gif oss endast tillfälle att bevisa let, om det också vore fråga om att hugga len gamle — brumbjörnen i kragen. Förlömd om jag inte vore med derom, ty an har behandlat mig sämre än en hund.