Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1867, sida 2

vat en mängd mordgerningar. — I Toronto hafva ånyo tvenne senier blifvit dömda till döden. A2 — Göteborg den 6 Februari. Man har, alltsedan den militära frågan kommit att intaga ett af de främsta rummen på dagordningen, hört mycket ordas om cadre-syslemet. Man har derom förnummit saker, som skulle kunna komma enfaldigt folk att tro, att i detta s. k. cadre-system låge förborgad en magisk kraft, som vore i stånd att åstadkomma något riktigt bålstort. I denna tidning har en insändare, som uppträdt mot den af oss föreslagna omorganisation af vårt försvarsväsande, förmenat att man, förmedelst cadre-systemet, skulle kunna erhålla en på en gång billig och effektiv armö, åt hvilken med full trygghet fiderneslandets försvar kunde anförtros. Huru detta skulle gå till, har man icke dock fått veta. Det förblir tills vidare en hemlighet. Det är derför nödvändigt att taga litet närmare reda på hvad som menas med cadre och cadre-systemet Ordet cadre tillhör, som vi veta, franska språket och betyder ram eller infattning. I en tillämpad bemärkelse användes det som militärisk konstterm, och har såsom sådan från franskan öfvergått till andra språk. I franska militärspråket har cadre en kollektiv bemärkelse, i det man derunder förstår samtliga befilet och underbefälet vid ett kompani, en sqvadron eller ett batteri, hvilka utgöra ramen eller infattningen till manskapet eller truppen). När fransmännen, i fråga om deras egen armå, tala om cadre mena de dermed ingenting annat än hvad vi nyss sagt. Hos tyskarne och några andra nationer har termen cadre erhållit en vidsträcktare bemärkelse. För att något minska de ruinerande kostnader, som de stående armöerna förorsaka, har man i några länder infört det bruket att i fredstid dels hemförlofva dels öfverföra till reserven den aldrastörsta delen af gemenskapen. Den tanken låg då nära till hands att såsom en stam eller kärna betrakta den återstående delen, i tjenstgöring bibehållna gemenskapen. Så uppstod cadre-systemet. Detta system består alltså deri, att man i fredstid blott bibehåller cadrerna af en armå, det vill då säga allt nödigt befäl, spel och den s. k. stamtruppen. Det öfriga: manskapet hemförlofvas antingen för största delen af året, eller så länge krigsfara ej påkallar inställelse vid fanorna. Cadre-systemet med stamtrupper hvilar ytterst på den föreställningen, att en längvarig öfning och tjenstetid äro nödvändiga: för bildandet af goda soldater, eller, såsom vi nyss hört samma tanke formuleras, att den utbildade soldaten är öfverlägsen den som blott en kort tid gjort tjenst. Då! man icke har råd att hålla hela armåer af sådana öfverlägsna bjessar, vill man åtminstone hafva en stam eller kärna deraf. För tillfället vilja vi antaga att satsen om den , utbildade soldatens öfverlägsenhet är rigtig. En gifven konseqvens af denna sats blir då, att en armås godhet och duglighet höjes och minskas i samma proportion den har gamla, lång tid öfvade soldater. Ju större antal sådana soldater desto förträffligare är armöen, ju mindre antal sådana desto sämre är den. En annan konseqvens af samma sats är, att ju kortare öfning de soldater hafva, som i krig skola fylla cadrerne, desto större stympare äro dessa fyllnadseller reservsoldater i förhållande till stamsoldaterna. Systemets förespråkare och beundrare hafva sannerligen ieke tänkt sig hvad dessa konseqvenser innebära. Vi vilja bara antyda verkningarne deraf på andan inom en armå. När stamsoldaterna oupphörligt höra predikas om deras öfverlägsenhet, måste de tro derpå och snart blitva genomträngda af samma föreställningssätt som råder i de högre militära kretsarne. Detta alstrar öfvermod och öfversitteri mot de stackars reservisterna, som å sin sida gripas af missmod och misstroende till sin egen duglighet. Hvilken förträfflig anda sem bildas på detta sätt! Man erkänner ju ändå, att andan är något förmer än öfningen! Vill man söka komma ifrån den första konseqvensen: ju mindre stamsoldater desto sämre armft, dymedelst att qvaliteten skall ersätta qvantiteten, då råkar man så mycket värre ut för den andra konseqvensen: ju kortare tid öfvade, desto större stympare äro reservsoldaterna. Ty det är ju klart, ju mera man lägger an på att uppöfva och utbilda stammen, desto större blir svalget emellan denna och reserven. Huru man än räsonnerar, kan man aldrig kullkasta den enkla satsen: antingen äro stamsoldater öfverlägsna beväring, reserv eller hvad man vill kalla cadrernes fyllnad, eller äro de det icke. I förra fallet inverkar denna öfverlägsenhet menligt på en armås anda och hållning. I senare fallet äro stamsoldater alldeles obehöfliga. Äfven många erfarna militärer, deribland flera högtstående sådana, förkasta cadresystemet med stamtrupper just för dess skadliga inverkan på truppernas anda.