Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1867, sida 2

att tro, det han, om han uppfört sig redligt mot Mariarme, en gång kunde blifvit lycklig och rik. Att hans ånger öfver sitt dåliga uppförande, sem sålunda medförde sitt eget straff, var uppriktig, behöfver icke betviflas, ej heller att han länge med afund tänkte på öfverste Brandon och med saknad på Marianne. Men att han för alltid var otröstlig, att han undflydde sällskap, eller dog af ett brustet hjerta, må man icke tro — ty han gjorde intetdera. Han lefde för att göra sitt bästa och ofta roa sig. Hans hustru var icke alltid vid dåligt lynne, ej heller hans hem alltid otrefligt, och i uppfödandet af hästar och hundar och i nöjen af alla slag fann han ingen obetydlig grad af huslig lycka. För Marianne bibehöll han likväl alltid, oaktadt sin oartighet att öfverlefva förlusten af henne, denna bestämda tillgifvenhet, som gjorde att han var intresserad af allt som hände henne, och gjorde henne till sitt hemliga rättesnöre för fullkomlighet hos qvinnan, hvarföre mången skönhet sedan föraktades af honom, emedan den icke egde någon likhet med mrs Jrandem. Mrs Dashwood var nog klok att stanna qvar på villan, utan att försöka någon flyttning till Delaford, och, till lycka för sir John och mrs Jennings, hade Margaret, då Marianne togs ifrån dem, uppnätt en ålder, högst passande för dans och tillr framskriden, att man kunde förmoda henne håfva en älskare. stav Barton och Delaford var detta t em umgänge, som stark samiljek heit naturligt föreskref, och bland Elinors och Mariannes förtjenster och