Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1867, sida 2

salskheten i sina egna tänkesätt och att, genom sitt uppförande, handla emot sina förnämsta älsklingsidter. Hon var född att öfvervinna en kärlek, tänd så sent i lifvet som vid sjutton år, och att, med ingen högre känsla än aktning och liflig vänskap, frivilligt gifva sin hand åt en annan! — och denne andre, en man, som icke lidit mindre än hon sjelf af en olycklig kärlek, som hon, två år förut, ansett för gammal att gifta sig, — och som ännu sökte skyddet af en flanellsväst. Men så var det. I stället att falla offer för en oemotståndlig passion, såsom hon en gång smickrat sig med, i stället att för alltid stanna hos sin mor och finna sitt enda nöje i enslighet och studier, som hon sedermera bestämt sig för, — fann hon sig vid nitton år inträda i nya pligter, försatt i ett nytt hem, en hustru, en matmoder och en hel bys herrskarinna. Ösverste Brandon var nu så lycklig, som alla, hvilka mest älskade honom, tredde att han förtjenade: hos Marianne fann han tröst för alla fordna sorger, hennes kärlek och sällskap lifvade hans sinne och muntrade hans lynne, och att Marianne fann sin egen lycka i att skapa hans, var likaledes allas öfvertygelse och glädje. Marianne kunde aldrig älska till hälften, och hela hennes hjerta blef med tiden lika tillgifvet hennes man, som det en gång varit Willoughby. Willoughby kunde icke utan smärta höra talas om hennes giftermål, och hans straff blef kort derefter fullkomligt genom den frivilliga förlåtelse han erhöll af mrs Smith, hvilken, genom att framställa hans giftermål med ett aktadt fruntimmer som grunden till hennes nåd, gaf honom skäl