Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1867, sida 2

det anlända fartyget skickat en hel transport af de arma satarne hit upp. — Från Söderhafvet, — ja, riktigt, jag nar hört talas derom; gode Gud, de arma menniskorna! De hade troligtvis aldrig frivilligt gått in på en sådan utvandring, om de hade anat hvad som förestod dem här. Men det är menniskans vanliga rastlösa trängtan, som aldrig inser den sanna lyckan, utan sträfvar allijemt vidare. Att lingen fanns der, som kunde afråda dem! — Nu få de se hvilken soppa de kokat låt sig, och de behöfva åtta år för att äta upp den, sade Bertrand; — jag sjelf hade visserligen behöft ett halft dussin arbetare till, men jag hade inte hjerta till att köpa dessa arma satar, ty någonting annat är ju icke kentrakthandeln. — Jag hade lust att tilltala dem; sade ju icke Rafael och stannade. — Kom med mig ned till floden, återtog Bertrand, — der träffa vi en hel hop af dem. De öfveranstränga sig icke, så mycket är säkert, men redan vistelsen här, bortavaron från hemmet måtte vara förfärlig för dem; och om man verkligen förut har sagt dem, att de skulle vara sborta i åtta år, så hvad veta väl dessa menniskor om tideräkningen! Hvilket be(grepp kunna de göra sig om ett år, då sdo knappt känna tiderymden af en vecka, från den ena Söndagen till den andra. Ser du, der framme sitta ett par. De hade nu nalkats floden, och till höger derifrån på en liten kulle satt en ung öbo, fullkomligt orörlig, med uppdragna knän och hufvudet lutadt fram mot dem, medan han omfattade dem med händerna. (Forts)