Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1867, sida 2

Men du vet ju att jag hjelper mig sjelf u egna krafter, så länge det går, och gerna anlitar mina medmenniskor. Jag var nu utsigter, och om de realiseras, så ir jag under tak och du kan snarka iro:; nen om de ej förverkligas, så måste jag aga din hjelpsamhet i anspråk en gång ill för att kunna öfverflytta till Bolivia. — Jag lemnade dig de förra tusen till letta ändamål, och du har ännu inte gifit dig af. — Och skulle det inte bafva smärtat lig att skiljas från mig? hånade Pertena. — Men skämt åsido, tillade han allvarsamt, — jag behöfver dessa femhundra lollars för att börja en egen carriere. Jag har blifvit rekommenderad hos presidenten och hoppas att snart få en anställning. Dessa femhundra betraktar jag således som ett lån, och jag ger dig mitt ord att du får dem tillbaka. Desterres gick med korslagda armar häftigt fram och tillbaka i rummet. Haus ögonbryn sammandrogos, och han yttrade ej ett ord. Men Pertena, som ej deraf lät bringa sig ur fattning, hade tagit ett stycke sockerrör, som stod i en vrå, och i det ban till hälften satte sig på bordet, framtog han sin långa knif ur gördeln och började kallblodigt afskala den yttre hårda barken och derefter ledvis klyfva röret i fyra delar. Han tycktes ej längre bry sig om sin ,vän. — Di glömmer, sade Desterres plötsligt och stannade framför honom samt fixerade honom skarpt, — att det vapen, som du håller emot mig, äfven har en spets åt din sida, och att om det träffar en af oss, träffar det äfven oss båda. 3