Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1867, sida 2

ning. Med sruktande försigtighet uppen barades det följaktligen, och han ållörde med oväntadt lugn. Mrs Ferrars försökte i början förnuftigt afråda honom från at gifta sig med miss Dashwood, genom allt argumenter, som stodo henne till buds sade honom, att han i miss Morton skull få en flicka med högre rang och större förmögenhet, och styrkte sin försäkrar genom den anmärkningen, att miss Mor ton var dotter till en ädling med trettic tusen pund, då miss Dashwood endas hade tre, men då hon fann, att han, ehurt fullkomligt medgifvande sanningen af hennes föreställning, ingalunda var böjd ati ledas deraf, fann hon klokast att gifva efter, och, efter ett sådant onådigt upp: skof, som hon var skyldig sin egen värdighet, och som tjenade att förhindra hvarje misstanke om välvilja, utfärdade hon derefter sitt samtycke till Edwards och Elinors giftermål. Hvad hon ville förbinda sig att göra för ökandet af deras inkomster, skulle dernäst tagas i betraktande, och här visade det sig klart, att ehuru Edward nu var hennes ende son, var han ingalunda hennes äldste, ty under det Robert en gång för alla var begåfvad med tusen pund om året, gjordes icke den ringaste invändning mot att Edward skulle blifva prest, för att på sin höjd erhålla tvåhundrafemtio, ej heller utlofvades någonting lvarken för det närvarande eller framtiden, mer än de tio tusen pund, som Fanny erhållit till hemgift. Det var likväl allt hvad som begärdes, och mer än Edward och Elinor väntat, och mrs Ferrars sjelf tycktes, genom sina förvirrade ursäkter, vara den enda per