Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1867, sida 2

sig tiden för lagstiftande kärernas före-; stående session, och ju vissare man blef derom, att förra årets politiska tilldragelser skulle blifva föremål för en förestående häftig adressdebatt, desto mora insåg kejsaren nödvändigheten af att afvärja nya anspråk genom tillfredsställande af några utaf de gamla. I detta åskådningssätt understöddes kejsaren lifligt af prins Napolcon, hertig Persigny och grefve Walewski, af hvilka isynnerhet den sistnämnde förordade en politik, som stod i rak motsats till den mäktige statsminissterns planer. Efter det energiska tal, som Rouker förlidet år höll mot de reformer, som af de 45 varit förordade, kunde man ju lätt förutsätta att han icke ville förorda dessa reformer, utan hellre afgå ur ministeren i fall kejsaren ville göra eftergifter i ofrannämnde riktning. Det säges äfven att kejsaren tänkt försöka reda sig utan Rouher; åtminstone lärer han hafva yttrat: ,Det är tid på att företaga något, för att Rouher icke beständigt skall regera ensam. På sista tiden lät derföre kejsaren, med förbigående af hela sitt kabinett, genom grefve Walewski inleda förtroliga förhandlingar med cheferna för de 45: Thiers, Emil Ollivier och Buffet. Ändamålet härmed var blott att åstadkomma enighet i afseende på de liberala eftergifternas mål och beskaffenhet. Då det tillika blifvit förelagdt kejsaren en fullständig ministerlista, så torde denna böra tillskrifvas prins Napoleons och grefve Walewskis öfverdrifna nit. Under det dessa underhandlingar mellan kejsaren och midtelpartiet förehades, mottog kejsaren hvarje morgon af polisprefekten Pielri underrättelser om stämningen i hufvudstaden och inom de politiska partierna. Det var uppenbarligen kejsarens önskan att sondera det intryck, som ett ministerombyte skulle göra, samt att efter detta intryck lämpa sina åtgöranden. Emellertid kunde icke Rouher och Lavalette vara i okunnighet om hvad som föregick; de skyndade också till kejsaren för att försäkra honom det de äfven under ett nytt system skulle offra sina krafter och uppfylla sina äligganden likasom förut. Sedan den 18 hade striden mellan vallistan från palais royal och Rouher förefunnits; emellertid var det icke särdeles svårt för Rouher att öfvertyga kejsaren derom, det han t. ex. i ollirier — som vore föreslagen till Lavalettes efterträdare — skulle få en ganska klen minister, enär mannen i fråga icke ens förstått att vinna anhängare inom någotdera partiet i lagstiftande församlingen. ö Den nye franske krigsministern, marskalk Niel, är född år 1802. Han är elev. af polyteckniska skolan och ingick sedan vid ingeniörkåren. 1839 utmärkte han sig vid eröfringen af Constantineh. Tio år derefter deltog han som öfverste i expeditionen mot Rom, hvarunder han avancerade till brigadgeneral; 1853 blef han divisionsgeneral. I kriget mot Ryssland var han med vid Bomarsund och vid belägringen af Sebastopol, der han ledde belägringsarbetena. Äfven under italienska fälttåget utmärkte han sig, särdeles i slaget vid Solferino. I armöen åtnjuter han stor popularitet. Detsamma gäller den nye marinministern, amiral Kigault de Genowilly. Han är född 1807 och deltog 1830 i expeditionen mot Algier. Sednare utmärkte han sig vid intagandet af Ancona, och under Antwerpens belägring tjenstgjorde han på eskadern vid dimnerna. Vid Sebastopols belägring hade han befälet öfver de detacherade marintrupperna och återvände från Krim som konteramiral. Från 1857 till 1859 var han chef för franska eskadern i de kinesiska farvattnen. Bland hans bedrifter från denna tid sramhälles isynnerhet intagandet at Peiho-befästningarne och Tientsin samt!: eröfringen af Saigun. Han blef då utnämnd till senator och vice amiral och avancerade 1564 till amiral, ENGLAND. Det berättas från London, att oenighet uppstått mellan lord Derby och lord Stanley (fader och son) om den utländska politiken. Lord Stanley lärer motsätta sig hvarje beslut, som kunde utsätta ministören för misstankan, att den ville inveckla England i strid med andra makter; då deremot lord Derby lärer önska, att den hittills iakttagna passiviteten i afseende på utlandet skulle uppgifvas. Som skäl härför uppgifves, att premierministern vill afleda den allmänna opinionen från de inre angelägenheterna, och framför allt från reformfrågan. Ett sådant motiv behöfvor likväl icke sökas för dennasf oenighet mellan de begge statsmännen; ty a sadren tillhör en skola, som icke kan gå lr l l 0 —— — — mm A— — ÅA oc in på, att ,fred till hvad pris som helsbskall vara hufvudgrundsatsen i Englands politik, under det sonen slutit sig till dem, CDD FF egt han, ätminstone under afloatimmarne, j! hade föga annat att göra in beräknae ra, ER