Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1867, sida 2

ladt kär i den orärdiga slynan och nu, efter allt hvad hon hört, uppehöll sig i Oxford, nästan tillintetgjord af sorg. — Jag tror, — fortsatte hon, — att ingenting någonsin bedress så listigt, ty det var blott två dagar förut, som Lucy helsade på och satt några timmar hos mig. Icke en varelse misstänkte någonting, icko ons Anne, som, stackars flicka, kom gråtande till mig dagen etter, i stor förskräckelse at fruktan för mrs Ferrars och äfven derföre att hon icke visste hur hon skulle komma till Plymouth, ty Luey, tyckes det, lånade alla hennes pengar innan hon for bort att gifta sig, och stackars Anne hade icke on viysver jag gal henne derföre fem guiner att bekosta resan till Exeter, der hon tänker stanna tre eller fyra veckor hos mrs Burgess, i hopp, som jag sade henne, att åter träfta doktorn. Och jag måste säga, att Lucys elakhet att icke taga henne med i vagnen är värre än allt annat, Stackars mr Edward! jag kan inte få honom ur mitt hufvud, men ni måste hemta honom till Barton, och miss Marianne får försöka att trösta honom. Mr Dashwoods bref var mera högtidligt. Mrs Ferrara var den olyckligaste gväna i verlden — stackars Fanny hade lidit dödsqval af känslighet — och han betraktade bådas tillvaro, efter ett sådant slag, med tacksam förundran. Roberts förbrytelse var oförlåtlig, men Lucys var oändligt värre. Ingen af dem fick nägonmsin nämnas för mrs Ferrars, och till och med, om hon framdeles kunde förmås att förlåta sin son, skulle hans hustru aldrig blifra erkänd som hennes dotter, eller få illåtelse att komma sör hennes ögon.