Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1867, sida 1

— Ja, han kunde nog, om han wille, sade Castilla dystert, — men jag känner den karlen. Allt hvad han säger går enlast ut på att aflocka mig nya penningesummor, och han ljuger så fort han en dast öppnar sin mun. Nej, jag frågar honom inte derom; kaptenen på ångbåten, som fört hit honom, kan ge oss bättre besked. Jag har befallt honom hit; han har åtminstone intet eget intresse dervid. — Jag blir inte länge borta! — Och med dessa ord gick han hastigt genom ett par rum ut till mettagningssalen, der emellertid expresidenten hade väntat honom i lulit medvetande af sitt beroende. Men oaktadt denna kansla gick general Franco otåligt fram och tillbaka i den stora salen, ty han önskade ifrigt att komma ur denna obehagliga belägenlet, som betingades af det första mötet med haus beskyddare efter det lidna nelerlaget. Han kände Castilla redan förut oeh visste huru barsk och häftig den gamle herrn kunde vara, men han hoppades alltsemt att presidenten, oaktadt denna missyckade revolution, ej hade uppgifvit sina )aner på IEceuador, och i detta fall gällde let nu att uthärda den första stormen sant derefter inleda nya underhandlingar. Hvad kunde ecuadorianerna göra om nan ankrade framför Guajaquil med en lottijj af tre eller fyra krigsångare, som nom en halftimma kunde förvandla stalens trähus till en hop ruiner? Han liade ännu på att han der hade ett stort parti, som med glädje åter skulle sluta ig till honom.