Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1867, sida 1

och hvilka dystra, förfärliga dagar de arma olyckliga menniskorna emellertid tillbragte ombord! Efter det första förtviflade anfallet på sina bödlar, hvilka med eldvapen spredo döden ibland dem, hade de hukat sig ned på däck, förkrossade och förtviflade samt under flera dagar vägrat emottaga någon föda. De flesta hade äfven varit sjösjuka, ty det är ett märkvärdigt faktum att dessa öboar, som under balfva sin lifstid gunga på oceanens rullande våger i sma små kanoter, blifva sjösjuka så snart de komma ombord på ett stort fartyg. Den långsamma vaggande örelsen är helt annorlunda der; deras mage fördrager den ej, och de måste först vänja sig dervid, likasom hade de aldrig lemnat fasta landet. Då detta var öfverståndet hade de allt land långt bakom sig, och kaptenen undvek omsorgsfullt att få någon annan ö i siste. Från morgon till afton satt en utkik i bramsalningen och varskodde genast, om han vid horizonten upptäckte någon af de många små kringspridda öarne. Då föll fartyget alltid af ett streck åt styrbord eller bagbord, och landet kunde säledes aldrig upptäckas från däck. Tysta och försänkta i dystra grubblerier tillbragte dessa annars så glada och lyckliga menniskor tiden. Tvenne af dem, som blifvit sårade den första dagen, hade emellertid dött och blesvo öfverlemnade åt hafvet; men intet klagorop från de esterlefvande följde dem. De voro ju lyckliga, ty de kände ej mera denna outsägliga smärta att vara ryckta från sina hem; — arma menniskor. Land! — Huru detta rop trängde till deras innersta, då en af dem varse