Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1867, sida 1

mantilj samt åtföljd af direktören, som hjelpte henne upp i vagnen. — Det är hon, det är hon, hviskades genom mängden, och på en gång utbröt ett dånande Vira! Vira! så att hästarne ryckte till och sökte stegra sig. Lydia fasthöll sig orolig vid vagnsdörren, men en röst, — det var Desterres —, utropade: — Bort med hästarne! Och tjugo ifriga händer fattade dels de skrämda djuren vid tyglarne, dels lossade linorna. — Hit med tåg; — en lasso! ropade andra. Det begärda framskaffades genast; ingen visste hvarifrån det kom, hvem som hade fästat det vid stången, och den som nu kunde få rum fattade tag; — dansken drog på venstra sidan. Lydia hade med tillfredsställelse sett att hon numera ej hade någet att frukta af histarne, ty de nu förspända voro tama, och tillbakakastande sin mantilj, samt klart belyst af den framför teatern brinnande gasen, tackade hon vänligt leende från vagnen. — Viva! Viva! röt massan. — Plats der framme! — A fuera! A fuera! och framåt gick tåget mot den firade sångerskans hotell, samt omgifvet af den jublande massan sem sprang bredvid. 3 Rafael hade varit en stilla och fullkomligt ofrivillig åskådare af denna scen, och hans bröst höjdes, ehuru han hvarken med ord eller handling hade medverkat. Han fröjdades öfver den sköna fremlingens triumf, och utan att han sjelf egentligen visste huru han kom dit, gick han en timma derefter genom gatan vid hvilken hon bodde, för att åtminstone se hennes klart upplysta fönster. Men Limas innevånare hade ännu icke lugnat sig.