Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1867, sida 2

bref nådde honom, hade han alltid trott henne vara en bra, godhjertad flicka, honom sjelf fullkomligt tillgifven. Ingenting utom en sådan öfvertygelse kunde hindrat honom att göra slut på en förlofning, hvilken, långt innan upptäckten deraf utsatte honom för modrens vrede, varit er beständig källa till oro och ledsnad för honom. — Jag ansåg det för min pligt, sade han, — att, oberoende af mina känslor, åt henne öfverlemna valet att fortsätta förlofningen eller icke, då jag var förskjuten at min mor och, efter allt utseende, stod ensam utan en vän i hela verlden, som skulle vilja hjelpa mig. I en sådan ställning som den, der ingenting tycktes kunna fresta någon lefvandegvarelses girighet eller fåfänga, hur kunde jag, då hon så ifrigt, så varmt yrkade att dela mitt öde, hvad det än måtte blifva, tro att. någonting annat in den mest oegennyttiga kärlek var bevekelsegrunden? Och till och med nu kan jag icke förstå på hvad grund hon handlade, eller hvilken inbillad fördel det kunde vara för henne att blifva bunden vid en man, för hvilken hon icke hade den ringaste kärlek, och som endast egde två tusen pund i verlden. Hon kunde icke förutse, att öfverste Brandon skulle gifva mig ett pastorat. (Forts.) Fint skall det vara! I Nerikes Allenanda örekom i Lördags följande tillkännagifvande: Till kollisions undvikande underrättas allmäneten, att jag från och med denna dag antagit iamnet Svancrona; och anhåller att af denna min gendom få vara i odelad besittning. Nerike den 24 December 1866. Anders Persson. Kusk.