Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1867, sida 2

ålt CÅKernå hellre sluta sig Ull ryssar och v magyarer, än till tyskar: likväl tröstar han a sig med, att den politiska brytningen mel-slan slaver och magyarer är ohjelplig, enär a i, mMagyarerne äro vande att behandla sla-Jir rerna som heloter. Det finnes — til-m lägger korrepondenten, förmodligen med en djup suck — få nationer, hvilka såsom tyskarne utöfva rättvisa mot andra nationcr. FRANKRIKE. En korrespondens från Paris meddelar, att de af kejsaren föreslagna reformerna blifvit afhandlade i ett ministerråd den 19 om eftermiddagen, och att redan den ovanliga tid, på hvilken ministören var sammankallad, öfverallt väckt suppositioner om, att vigtiga saker voro i görningen. Diskussionen lärer hafva varit mycket lillig. i det flera ministrar uttalade sig mycket starkt mot hvarje vigtigare reform. Kejsarinnan, som deltog i ministerrådet, lärer hasva anslutit sig till oppositionen, bland annat yttrande: ,, man måAve arl ste vara stark för att kunna göra eftersister. Nesultatet blef, att samtliga ministrarne begåärde sjtt entledigande, af hvilka ansökningar likväl — som förut är meddeladt — endast fyra biföllos. ,,Moniteur af den 20 och 21 dennes innehåller de officiella skrifvelser, i hvilka kejsaren meddelar sitt beslut om de mycket omtalade reformerna. Det hufvudsakligaste innehållet af kejsarens bref till Rouher hafva vi redan förut meddelat. Så väl af den officiella tidningens yttranden, som de öfriga franska tidningarnes kritik öfver dessa regeringens nyaste åtgöranden, framsgår, att den egentliga kärnan i den kejserliga reformen är adressdebattens afjskaffande samt dess ersättande af en geinom bestämda föreskrifter reglerad interpellationsrätt. För förebyggande af alla tvifvel och allt missförstånd i detta hinseende har, samtidigt med det kejserliga brefvet, utkommit ett dekret, som ordnar interpellationsrätten genom bestämda föreskrifter. Detta dekret lyder sålunda: För att göra de stora statskorporat ionornas j diskussioner om regeringens inre och yttre politik ämera nöjaktiga och fruktbringande, hafva vi bei slutat följande: Art. 1. Medlemmarne af senaten och den lagstiftance församlingen kunna rikta frågor till regeringen. Art. 2. IIvarje begäran om interpellation måste vara undertecknad af åtminstone 5 medlemmar. I denna begäran angitves och förklaras i korthet frågans egentliga föremål. Den öfverlemnas till presidenten, som meddelar densamma till statsministern samt till byråerna, hvilka underkasta den en närmare pröfning. Art. 3. Då 2 af senatens eller 4 af lagstiftande församlingens byråer uttala sig för, att interpellationen kan ega rum, så bestämmes en dag för diskussionen. . Art. 4. Efter diskussionens slut uttalar sig kammaren artingen för dagordningen eller ock för interpellationens hänvisning till regeringen. Art. 5. Den enkla dagordningen ställes alltid först under omröstning. Art. 6. Hänvisningen till regeringen kan endast ske med följande uttryck: Senaten (eller lagstiftande församlingen) fäster regeringens uppmärksamhet på frågans förem7 I detta fall öfverlemnas till statsministern ett utdrag af de förhandlingar, som egt rum. Art. 7. IIVar och en af ministrarne kan, genom särskild befallning af kejsaren, få det uppdrag att, i förening med statsministern samt statsts president och ledamöter, representera regeen inför senaten eller lagstiftande sörsamlinI I d i j Art. 8. Ilärigenom afskaffas art. 1 och 2 i vårt dekret af den 24 Nov. 1860. der det varit bestämdt att senaten och lagstiftande församlingen hvarje år vid sessionens början skulle votera en adress som svar på trontalet. Art. 9. Statsministern uppdrages att ombesörja utförandet af detta dekret. Tuilerierna den 19 Januari 1867, Napoleon. Vid nämnde aktstycken är i den icke officiela delen af , Moniteur fogad en not, i hvilken till besvarande upptages den invändningen, att de lagstiftande kårernas betydelse och inflytande skulle lida mehn af adressdebattens upphäfvande. ,Kammarens förhandlingar — säger , Moniteur — böra otvifvelaktigt utöfva ett lagligt och lyckosamt inflytande på sakernas utveckling, enär de tjena till att upplysa den offentliga meningens beskaffenhet, angående något verkligt intresse. Men det har varit i ögonen fallande för hvar och en, att adressdebatten ständigt sökt öfverskrida de gränsor, som varit för densamma i throntalet betecknade. Då förhandlingarne härigenom förlora sitt säkra fotfäste och noga bestämda inuchåll, komma de lätt i fara att förlora sig i de abstrakta thöoriernas och idöernas töckniga rymder, eller att fördjupa sig i administrationens allraobetydligaste enskildheter. Under sådana omständer kunna de endast alltför lätt uttänjas i det oändliga, och äro då mera egnade att upphetsa sinnena, än alt upplysa de föreliggande frågorna, likasom de mera befrämja rhetoriska utgjutelser, än gagna sjelfva göromålen, samt således förslösa en dyrbar tid. För att närmare motivera det här sagda, lemnar ,,Moniteur en kort öfversigt öfver den myckna tid. som adressdebatten upptagit under de 6 sessioner, som egt rum sedan 1860. I medeltal har denna debatt hvarje gång upptagit en och en half månad; den kortaste adressdebatten egde rum 1863, då den varade en månad; den längsta 1864, då den varade nära ett fjerdedels år. Som en afgjordt liberal åtgärd från kejsarens sida framhåller , Moniteur, att det icke r byråernas flertal, utan tvertom (2 af 5, och Å af I), som afgör, huruvida en interpellation skall ega rum eller icke. Än vidare fästes uppmärksamheten derpå, att lagstiftande kårerna icke äro inskränkta till interpellationer, utan att de, vid förhandlingar om budgeten, utomordentliga kreditberillningar och utskrifningslagen, hafva tillräckligt med tillfällen för utös