Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1867, sida 1

Lydia var också verkligen förtrollande; sennes klockrena stämma trängde till den ulägsnaste del af salongen, och hennes spel var derjemte så naturligt och otvunset, så fullt af lif och rörelse, men likväl enskildta scener förrådande så djup själfull känsla, att det hänförde till och med le äldre likgiltigare åskådarne och gjorde le yngre nästan förryckta. Sjelfve don Rafael var hänförd af hennes spel, och endast en omständighet störde :onom dervid, — nemligen dansken, hvilken satt i en af avantscenslogerna och ycktes hafva plundrat en hel trädgård, y oupphörligt regnade buketter från hans sida, och hans hvita glacchandskar hängde slutligen i trasor på hans fingrar. Äfven Desterres varseblef han midt emot lansken, ingalunda mindre ifrig än nordhon, ehuru han ej kunde konkurrera med honom i haus kolossala produktion af blommor. Dansken hade äfven uppköpt alla de blommor, som han kunnat öfverkomma staden. Ehuru Lydia ganska tydligt såg hvilken verksamhet hennes båda tillbedjare utvecklade, utmärkte hon dem likväl ej med en enda min eller ätbörd vid sina sacksamhetsbetydelser till publiken. Hennes leenden och bugningar gällde alltid det hela, och ofta sväfvade hennes skälmska, leende blick än hit än dit och antände öfverallt hvar den träffade.