Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1867, sida 2

någon i verlden som hyser deltagande fö oss. Att bära den ensam är tungt. — Har ni kanske förlorat någon, som ni håller kär? — Ja, sade Rafael efter en kort paus, och hans blick riktades omedvetet, men så att det ej undföll den frågande, på ringen, hvilken han bar på sin hand, — men icke genom döden. — Det finns fall, då detta kan vara ännu smärtsammare, sade den plötsligt allvarlig vordna flickan sakta och blickade ned framför sig, likasom följande sina egna tankar. — Mången smärta, sade Rafael och undertryckte kraftfullt den sorgsna sinnesstämningen, — innebär ett botemedel i sina egna orsaker, likasom bettet efter mången orm lärer blifva oskadligt, om man dricker dess gift. — Ni talar i gåtor. — Jag behöfver ej göra någon hemlighet deraf för er. Jag vet inte huru det kommer sig, — kanske det är tillfölje af ert eget öppna väsen mot mig, — men det förefaller mig som jag ej borde hafva någon hemlighet för er. — Vi äro ju gamla bundsförvandter, sade Lydia leende. — Ja, återtog Rafael, — och skola äfven förblifva det. Min bistoria kan föröfrigt skildras i få ord. Jag hade en temmeligen betydlig egendom i grannskapet af Lima och — en trolofvad — — Lydias blick riktades nu på hans ring: — under min bortavaro dog min onkel. hvilken förvaltade min egendom; som, efter hvad jag tror, genom ett bofstreck öfrer. gick : andra händer, utan att jag erhöll en dollar ar (Borta