Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1867, sida 2

mors samtycke, som han redan gjort under mer än syra år, kunde ingenting mindre väntas af honom, då den slagit sel, än det omedelbara ingåendet af en annan. Hans ärende på Barton var i sanning helt enkelt. Det var endast att begära Elinors hand, och då man tager i betänkande att han icke var helt och hållet oerfaren i en sådan fråga, kunde det förefalla besynnerligt, att han skulle känna sig så generad i närvarande fall, som han verkligen gjorde, så mycket i behof af uppmuntran och frisk luft. Hur snart han kom till det passande beslutet, hur snart ett tillfälle att utöfva det inträffade, på hvad sätt han uttryckte sig och hur han blef emottagen, behöfver emellertid icke omständligt berättas. Endast detta behöfver sägas: att då de alla satte sig till bords klockan fyra, omkring tre timmar efter hans ankomst, hade han gjort sig säker om Elinors hand, erhållit hennes mors samtycke och var icke allenast i älskarens hänryckta bekännelse, utan i verklighet och sanning en af de lyckligaste bland männer. Hans belägenhet var i sanning mer än vanligt lycklig. Han hade mer än den vanliga triumfen af besvarad kärlek, som svällde hans hjerta och väckte hans fröjd. Han var befriad, utan någon egen förebråelse, från en förbindelee, som jinge utgjort hans olycka, från en Åkinna, som hän längesedan upphört att älska, och på en gång förvissad om dens käylek, på hvilken han förut måste hafva tänkt nästan med för tviflan, Han blef förd, icke från tvifvel eller uppskof, utan från elände till lycka, och förändringen uttalades öppet i en sådan sann, flödande, tacksam glädtighet,