jorden, hvilken den ungryska skolan ville upphöja till ,,en formel för civilisationen, och hvilken man ansåg passande för den lösning af den sociala frågan, som de vesteuropeiska socialisterna förgäfves på annat sätt sökt åstadkomma. I de ryska bykommunerna finnes ingen personlig egendom, ingen individuel besittningsrätt till jorden. Den jord, som säges tillhöra de ryska bönderna, tillhörer i verkligheten kommunerna, som periodiskt genom sina , äldsta låta fördela den till åker användbara jorden bland medlemmarne i kommunen, allt i proportion till antalet af för handen varande familjer. Dessa fördelningar ske regelmässigt hvarje nionde eller tolfte år och komma — som sagdt var — alla de kommunerna tillhöriga familjerna till godo. Hvarje gift par har anspråk på ett åkerland, motsvarande dess behof, d. v. s. i förhållande efter antalet af familjens medlemmar. Skogen, betet och allt utom åkern äro kommunens gemensamma tillhörigheter, som icke kunna delas. På specialiteterna af dessa periodiska fördelningar och de principer, efter hvilka det vid dessa tillfällen försares, kunna vi här icke ingå, — för vårt ändamål är det nog, att, enligt den härför bestämda ordningen, hvarje rysk bonde har anspråk på jord, att skillnaden mellan sjelfständiga bönder och tjenare — såsom det för öfrigt i Europa är förhållandet — är i Ryssland okänd, och att det t. o. m. på slättlandet icke finnes ,landlöst folk (ett ryskt uttryck), ja, att t. o. m. den bonde, som begifvit sig till någon stad, för att der drifva någon borgerlig näring, icke är utesluten från möjligheten att återvända till sin hemby och vid nästa fördelning af land erhålla ett stycke jord, på hvilket han kan finna sin utkomst, såsom de af hans bymän, hvilka qvarstannat i hemmet. -I de ryska bykommunernas egendomligheter har ingenting blifvit förändradt genom lifegenskapens upphäfvande. Emancipationslagen af den 19 Februari 1861 har endast att göra med böndernas förhällande till deras herrar: antingen inköpa kommunerna jorden af herrarne till ett normalpris, eller också betalas arrende för jorden, eller lemnar kommunen ett bestämdt arbete. I denna kommunernas eganderätt — en omisskännelig qvarlefva från ett halfnomadiskt kulturtillständ, hvilket sedan ärhundraden icke mera förefinnes i det öfriga Europa, och som endast kan bestå under primära förhållanden samt till pris af ett till evig barndom dömdt jordbruk — sågo slavophilerna och ungryssarne en djupsinnig, mycket lofvande företeelse af den ryska folkandan, genom hvilken de tilltrodde sig kunna lösa det problem, för hvars lösning , de visa i den öfverkloka vestern förgäfves forskat och kämpat. .Det förstås af sig sjelft, att de doktriner, som förknippades härmed, under kejsar Nikolai regering blefvo inskränkta till enskilda kretsar och måste afstå från alla offentliga publikationer. Slavophilerna hade visserligen på 1830-talet några organer, men dessa måste iakttaga den största försigtighet vid framställandet af sina ider och undvika hvarje sken af opposition mot regeringen. Detta partis innersta mening dolde sig bakom allmänna patriotiska fraser och ostensibelt kyrkligt nit, i det man samtidigt betonade huru detta parti var motsatsen till den vesteuropeiska liberalismen. Det antyddes endast litt, att slavophilernas anspråk hade några få beröringspunkter med denna liberalism. Det ungryska partiet var deremot dömdt till fullkomlig tystnad. Dess fordringar och önskningar funno endast gestalt och uttryck i en hemlig, men temligen spridd handskrifven litteratur, som förekom ända till midten af 1850-talet. Partiet räknade visserligen anhängare i alla samhällskretsar, men isynnerhet bland ungdomen i de militära läroanstalterna i Petersburg och vid universitetet i Moskwa. (Forts.) 2— — —