Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1867, sida 3

Blandade ämnen. De gamle till bords. Mr Jules Denizet lemnar följande intressanta beskrifning öfver de gamles bruk då de sutto till bords. Salomo, den store Salomo (minst 1,000 år före Kristi födelse) hade tolf intendenter eller hofmästare hvad man vill kalla dem. Deras göromål voro sålunda fördelade: Hvar och en af dem skulle i sin ordning under en månad förse bordet. Och hvilket bord! Trehundra gifta och sexbundra ogifta qvinnor säger historien, förutom hofmän m. m. voro dit inbjudna. Under de elfva andra månaderna reste de elfva andra intendenterna sålunda turvis från Eufrat till Nilen och på tusen andra ställen för att åt det kungliga bordet uppköpa alla möljliga läckertså och de allra bästa vinsorter. Liksom i våra dagar akademier och lärda samfund hvar. utfästa en mängd pris för dem som på ett utmärkt sätt behandlat vissa offentligen uppgifna trågor, så läto Perserna Grekerna (500 år före vår tidräkning), hos hvilka den kulinariska konsten ansågs nästan som ett heligt embete, på gator och öppna platser utropa att pris voro bestämda för den som kunde uppfinna en ny rätt. Darius lät hvarje afton femtontusen personer soupera tiltsammans med sig. Denna måltid kostade nom fyrahundra talenter (tvähundrafyrtitusen cus — en bagatell). Emedan soupterna räckte långt fram på natten och voro särdeles grundliga, så starnade gästerna vanligtvis qvar till frukost följande dag. Då Xerxes under en resa intog två måltider i on stad hade man känning deraf i mera än ett år, likasom det varit hungersnöd i provinsen. Det bevisade icke annat, än att de offentliga och enskilda källarne förut ej voro väl försedde. Se här ett motsatt exempel. En privat person vid namn Pithius (hans ramn bör gå till efterverlden) inbjöd ensam sjuhundraättiotusen man af samme Xerxes trupper och erbjöd till och med denne monark att på ett utmärkt sätt föda bela hans armå under fem månader. Histocien förmäler icke, om det var gratis, men antas endast att det skett på kredit. IF att väl föda så många menniskor i etthundrasemtio dagar, så kommer man icke långt med femhundra millioner francs. Alexander brydde sig icke så mycket om att anses såsom sin tids störste härförare och eröfrare; han ville framför allt hafva äran att vara sin tids starkaste drinkare och utmanade hvem som helst att dricka. Det gick ungefär till som vid våra kapplöpningar: 1:sta priset en bägare af ciseleradt uld, det 2:dra 30 miner (300 ecus). Man höll den ellor den drinkaren; på läktarne sutto rådarne till dessa strider, der alltid 30 till 40 stupade. Så långt hafva vi ännu icke kommit.