Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1867, sida 2

detta miss Steele. De höllo med sin vagn vid dörren till New London Inn, då jag gick dit med ett bud från Sally på Barton Park till hennes bror, som tjenar der. Jag säg händelsevis upp, då jag gick förbi vagnen, och så säg jag genast att det var den yngsta miss Stecle; så tog jag af mig hatten, och hon kände igen mig och ropade på mig, och frågade efter er, min fru och de unga fröknarne, isynnerhet miss Marianne, och bad att jag skulle helsa från henne och mr Ferrars, och säga hur ledsna de voro, att de inte hade tid att komma och helsa på er; men de hade så brådtom, ty de skulle resa söderut på en tid, men då de kommo tillbaka, skulle de säkert komma och helsa på. — Men sade hon dig att hon var gift, Thomas? — Ja, min fru. Hon smålog och sade hur hon hade ombytt namn sedan hon var i den här trakten. Hon var alltid en mycket vänlig och frispråkig ung dam och mycket artig. Derför tog jag mig friheten att önska henne lycka. — Satt mr Ferrars i vagnen med henne? — Ja, min fru, jag såg honom sitta tillbakalutad deri, men han såg icke upp; han var aldrig mycket språksam. Elinors hjerta kunde lätt förklara hvarföre han icke lutade sig framåt; och mrs Dashwood fann sannolikt samma förklaring. — Fanns der ingen annan i vagnen? — Nej, min fru, endast de två. — Vet du hvarifrån de kommo? — De kommo direkte från staden, som miss Lucy — mrs Ferrars sade mig. — Och resa vidare söderut?