att dessa artiklar ej ingingo i lefnadsbehofven,. men så vore dock ej förhållandet, utan med den erfarenhet talaren egde från åtskilliga landsorter kunde han försäkra, att konsumerandet af dessa artiklar snarare befordrade sparsamheten, derigenom att de ersatte dyrare lifsmedel. Den enda skatt tal. i detta afseende ville förorda vore en skatt af 1 öre på råsocker. Vore det nödvändigt att öka beskattningen, så borde sådant ske genom bevillning, som lades dels på inkomsten och dels på förmögenheten, med hvilken sistnämnda skatt talaren dock anhöll, att man ej måtte förblanda sastighetsskatten. — Angående den föreslagna tillökningen i bränvinsskatten, så ville talaren erinra derom, att, sedan sista tillökningen, smuggleriet betydligt tilltagit och utöfvat en högst demoraliserande inverkan på befolkningen vid de södra kusterna. De tillfälliga utgifter, som vore nödvändiga, borde helst bestridas genom lån, af hvilkas börda våra efterkommande rättrisligen borde bära en del. Den nuvarande tiden komme ej att lemna ett så stort arf af skulder efter sig, att icke våra efterkommande med tacksamhet skulle deltaga i gäldandet af desamma. — Om staten för jernvägsoch andra dylika företag använde egna kapital och derigenom droge dessa från näringarna, så blefve landet utsuget och utarmadt. Men kunde dessa lånekapital anskaffas? Tal. tvekade ej att derpå gifva ett jakande svar. Han hade hört från många håll att Sverges kredit skulle vara förstörd, men man behöfde blott kasta en blick på kurslistorna för att finna, att ett sådant tal icke egde någon grund. Att kursen sjunkit något, kunde väl ej bestridas, men anledningen dertill borde ej sökas i en falsk föreställning om landets ruinerade tillstånd, utan hos den i hela Europa allmärt rådande tryckta penningeställningen. Rörande krigsbudgeten ville talaren yttra den åsigt, att så litet anslag som möjligt borde beviljas, tilldess en bättre organisation af krigsmakten vunnits, Tal. respekterade regeringens ömhet om landets sjelfständighet, men trodde dock att de medel, som nu beviljades för försvarsverket, vore onödigtvis bortkastade. Detta afsåge dock ej det begärda anslaget till anskaflande af nya gevär! men äfven i detta afseende hade regeringen kunnat begära en moderatare summa än 3 millioner. För öfrigt yttrade sig talaren för våra vapenfabrikers försättande i tidsenligt skick, så att de nya gevären der måtte kunna tillverkas. Hr L. J. Hierta var den, som vid detta tillfälle hufvudsakligen representerade sparsamhetssystemet och fredspolitiken. Han påminde om det gamla ordspråket, att svenskarne äro en trög nation full af hetsigheter, och satte detta i sammanhang med den nu så häftigt påkomna ifvern att till hvad pris som helst anskaffa nya gevär och bevilja anslag till krigsmakten. Det sista årets tilldragelser på kontinenten, der man velat tillskrifva preussarnes seger ensamt deras öfverlägsenhet i gevären, hade hos oss, enligt talarens ord, framkallat en riktig förskräckelse för att vi nu skulle stå alldeles vapenlösa. Throntalet hade dock försäkrat oss, att vi stode i godt förstånd med alla makter, och då det strax nedanför talas om tilldragelser, som möjligen snart nog kunde hota vårt lugn, så är detta något som alltid kan väntas inträffa. Tal. ansåg ej ögonblickets vådor så stora, som de på vissa håll blifvit utmålade, och sökte förklara förra årets krig med den helt naturliga trängtan, som länge uppenbarat sig hos det tyska folket att sluta sig närmare tillsammans. Detta borde icke innebära några vådor för den allra närmaste framtiden. Man borde således kunna nöja sig med ett mindre anslag än det af K. M. begärda för gevärs anskaffande, och detta så mycket hellre, som det menskliga snillet tyckes befinna sig i stark födelsevånda i hvad angår upptäckandet af nya och fullständigare gevärsmodeller. Hr C. A. Larsson påpekade kontrasten mellan throntalet, der det talas så vackra ord om sparsamhet, och den k. propositionen, som icke särdeles noga iakttagit denna såsom regel. Redan i första hufvudtiteln hade tal. mött en öfverträdelse deraf i den begärda tillökningen i en af den kungliga familjens medlemmars apanage, likasom icke en ensam person skulle kunna lefva på 18,000 rdr, Han varnade för dess beviljande. Han varnade för den föreslagna vapenskatten, som visserligen här framställes såsom tillfällig, men som lätteligen, i likhet med så många andra på samma sätt tillkomna skatter, kunde blifva beståndande för alltid. Om vapen behöfvas, och detta förnekade tal. ej, så må medlen anskaffas på annat sätt, och framför allt måste det tillses, att tillverkningen af dessa vapen måtte ske inom landet. Han varnade slutligen för den tendens att skapa nya tjenster, som regeringen fortfarande visade genom sitt förslag om armeförvaltningen, en institution, som dock äfven tillkommit för vinnane af besparingar. Byråkratien hotar redan att ixa oss öfver hufvudet, och tal. ansåg det vara på tiden att nu hejda dess tillväxt. Hr Siljeström, som i det hela instämde med hr Hierta, ansåg det vara oriktigt, att regeringen begagnat den häftigt uppflammande fosterlandskärleken för att begära nya anslag till armåen i stället för att framlägga förslag till en ny organisering af densamma, hvilket gjordes oss mest behof. Han yttrade sig emot vapenskatten och hopades, att den sparsamhetsanda, som tyckts vilja bemäktiga sig landet, äfven måtte finna anklang i kammaren. Hr Mannerskantz inlade en protest mot de talares åsigter, som ansett oss kunna vänta med anskaffandes af tidsenliga vapen. Detta vore dock det. nödvändigaste. De brister, som kunde finnas j vår armborganisation, kunde fyllas, om folket vid en hotande fara skyndade till kusternas försvar; men. intet kunde af detsamma uträttas utan goda vapen. Den uppskakning af fosterlandskänslan, som den förre talaren omnämt, hade fullt skäl för sig och måste begagnas. Tal. påpekade den sista tidens tilldragelser, som just visade nödvändigheten för ett litet folk att i tid bereda sig på att kunna möta faran, när den kommer. Hr Rentercrona instämde med den förre talaren och hoppades att, då andra folk göra så stora ansträngningar, äfven vi skola visa oss färdiga att betala sista skärfven för vårt försvar om så behöfves. Vi kunna ej numera lita på att ständigt få sitta i ro, och derför duger det ej att så långsamt anskaffa vapen, som somliga talare tycktes önska. Hr A. Medin, IIkasom något senare br Rundbeck, förordade sparsamhet i alla grenar af stetsförvaltningen. Hr A. Adlersparre ansåg det vara få iskt taladt, att vi nu skulle ega samma politiska trygghet som förut. Sådant vore ej förhållandet. Han yttrade sn farhåga för att vi när som helst kunde vänta