Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1867, sida 2

der en viss årstid, tilldess trafiken blef så liflig att en jernbana dit bar sig, och en sådan blef äfven anlagd. Och hvilken dyster ödslig plats är ej denna Perus berömda badort, omgifven at kala, branta, söndersplittrade klippor, husen skenbart byggda på bottenlös sand, gatorna utan skugga, utan trän och husen saknande trädgårdar! Men hafvet, det evigt unga, svala hafvet rullar sina blå böljor långsamt mot stranden, och det gör blicken godt att sväfva ut öfver den vidsträckta ytan, ty der — o, redan denna tanke är uppfriskande, — der finns åtminstone intet damm! Men hvad bryr Limas haule voläe sig om dammet! Platsen har nu en gång blifvit fashionabel; der dansas, pratas och spelas, och inom hus söker man att genom elegans och beqvämlighet ersätta hvad som fattas naturen utom hus. Der detta är händelsen, har äfven en öken värde, och huseir stego följaktligen oupphörligt i pris. Emellertid utvecklades ej någon öfverdrifven lyx i Chorillos, ty. likasem man gaf de små villorna den indianska benämningen ranchos, så sökte äfven den nya befolkningep, — visserligen på den förnäma verldens vis —, att efterlikna indianernas enkelhet. Byn tillhörde indianerna; en indiansk kazik var till och med den förnämste tjenstemannen der, och alla de hus man byggde uppfördes — ehuru af bättre materiel — fullkomligt i samma stil som indianernas ranchos. Att man till verandans pelare ej begagnade obarkade trädstammar, samt ät tapetsera rummen, faller af sig sjelft. Sjelfve presidenten hade här låtit bygga