Blandade ämnen. En sjuk åsna. 1842 lemnade Tamburini Parid och ÅLonconi inträdde i hans ställe i de italienska operans ensemole. Den nye sångaren hvars konst var himmelsvidt skild från föregånga rens, hade en svår uppgift med den fina och förvånade Pariserpubliken och hans debuter kunde blott, konstladt gestalta sig såsom lyckade. Förs med Rossinis ,Barberare lyckades det Roncon att sätta sig in i gunsten hos habituterna i Salle Ventadou Förunderligt! Just denna rol hade Ttamburini så mästerligt sjungit — Ronconi sjöng den bristfälligt, ty föregångarens brillanta technik fattades honom hel. och hållet, och dock lyckades han. Orsaken dertill var, att han förstod åter gifva partiet med en naturlig glädtighet, en iriskhet, sådan Parisarne ej på länge — alltsedan Lablache sjöng Figaro sett den. Den tider var besättningen af denna opera så förträfflig — Lablache återgaf Bartolo med en verklig hänryckande komik — att ,.Barberaren blef saisonens älsklingsopera, liksom ,.Don Pasqualenom Lablache, varit den föregåendes. Hä blef Ronconi omtyckt och trodde sig derföre då och då kunna synda härpå. Alltmer och mer satte sig den käcke Figaro upp mot publiken, direktionen och sina kamrater, och så hände det, att, då ,.Barberaren skulle uppföras på fastlagstisdagen och huset var till alla platser fullt, ingenting mer eller mindre fattades för föreställningen än — Barberaren-Ronconi Den uppståndelse, som egde rum på scener och synnerligast i direktionsrummen, var fruktansd. Bud på bud skickades till den pligtförgätne Figaro och medförde slutligen den underrättelsen, att herr: Ronconi var sjuk och ej kunde sjunga Detta var ett sådant slag, som väl sällan träffaf en theater. Ett fullt hus, längtande att få böra Rossinis mästerverk förträffligt uppföras — tiden för representationens början, klockan 8, var redan längsein förbi — och nu en förändring! Till lycka fann man snart på en annan opera, som kunde gifvas med de närvarande artisterna, och det va )onizettis äfven särdeles omtyckta opera ,,Kärleksdrycken. Med långsamma, steg och klappande jerta framträdde direktör Vatel på scenen för att underrätta publiken, som under tiden blifvit otålig och rätt oangenämt högljudd, om Ronconis plötsliga sjukdom. Nu bröt unmultet löst: de förbitirade gåfvo ej akt kvarken på sina frackar eller glactnandskar, ej heller på sina grannars, och uppförde ett spektakel, som skulle hafva gjort en Boulevardtheater heder. Derunder hördes mångahande föroämpande utrop mot Ronconi och slutligen skrek en stämma med fruktansvärd kraft och öfverröstande alla de andra: -Ronconi kan ej vara sjuk; han var i natt synlig på stora operans maskeradval! Dessa ord stegrade till det högsta den allmänna förbittringen mot den samvetslöse sångaren; stormen steg till en verklig orkan och herr de Vatel stod der i sin svarta frack, sin hvita nalsduk och sitt lika hvita ansigte, darrande i hela kroppen som en verklig bild af jämren! Det dröjde en lång — lång stund, innan uppretningen till någon del lade sig, en stor del at publiken emnade salonen och de öfriga slutligen läto beläma sig att njuta af den erbjudna ,, Kärleksdryken. — Klockan var nu nio, då operan tog sin vörjan, och först sedan Persiani sjungit sin romans blef det åter lungt, ett lugn, som dock var helt oli kidliga stillhet, som eljest herrskade ka den högt enna salon. i Alla suto i spänd väntan på Lablache, hvars Duleamara — i förbigående sagdt — var ett verkligt kabinettstycke. ÅÄndttigen inträdde han men utan den vanliga åsnan, som drog hans kabriolet. IIan framskred till fot bredvid den af en Mohr dragna vagnen. Hela huset applåderade och skrattade. Lablache gjorde en paus; iramträdapde några steg och bugande sig för puliken sade han, pekande på vagnens tomma gaffel: -Åsnan är sjuk; hon var förliden natt på meskeradbalen och är derför förhindrad att göra er sin uppvaktning. Detta slog an — det gjorde effekt! Orden lossade på nytt den knappt till lugn bragta örbittringen hos åskådarna, dock gaf den sig denna gång luft i en munterhet, hvartill den italienska operasalen hvarken dittills eller efteråt säkerligen sett maken. Lablache hade hämnats publiken; ans skenbart harmlöst framkastade ord ntgjorde ett rättmätigt straft for den hänsynslöshet, som S ren hade låtit komma till last såväl mot åskådarna, som mot sina kamrater. Munterheten, som blef carrevalistisk kunde knappt betvingas och på ett fortsättande af sången var för ögonblicket ej att tänka. Åskådarne måste storma och skratta ut! — Salan i sitt lif vann väl Lablache större bifall, och sällan har han väl mera gladt Dubliken, än genom denna tri iffande extemporering. Hurnvida hans kamrat Ronconi, då han fick veta det, blef i lika hög grad uppbyggd deraf, kunna si ej angifva, men säkert är, att Lablache genom vina ord afväpnade Parisarnas rättmätiga och ganska farliga förtrytelse, ty Roncons hade vid sitt nästa uppträdande hvilket uppsköts temligen länge och särdeles försigtigt förbereddes — visserligen en liten storm att utstå, hvilken emellertid ecnom minnet af fastlagsrepresentationen ,utan Åst eller rätrare med en sjuk åsna snart jsugnades. Sångaren borde således haft fulla skäl att hembära Loblache sin tacksamhet för — åsnan. 3 Nn