len på grund af hvad dervid kom i dagen, ansåg sig böra genast anställa efterspaningar efter Wilhelm Olsson, hvilken äfven om aftonen anträffades och arresterades. Vid ett samma afton hållet förberedande förhör, var han ganska lugn och bekände icke mycket, men dagen derpå assaf han en fullständig bekännelse, hvars innehåll hufvudsakligen var följande: Ilan hade en längre tid umgåtts med en f. d. boktryckerigosse August Malmgren, hvilken gjort sig känd för dålig conduite. Wilhelm Olsson hade tillträde till ett rum på vinden, der en del af passagerare glömda effekter förvarades, och för att kunna förskaffa sig penningar, tog han på Malmgrens uppmaning den ena gången efter den andra åtskilliga af dessa effekter, hvilka ynglingarne pantsatte, i det hopp, att de en gång skulle kunna inlösa dem och åter insätta dem på deras plats. Som tillgreppen ökades i mån af ynglingarnes växande smak för nöjen, ökades äfven omöjligheten att någonsin kunna inlösa de stulna och pantsatta effekterna, hvarför den tanken uppstod hos dem, att utplåna bevisen på deras brottslighet genom attsätta eld på och uppbränna alla de öfriga i vindsrummet besintliga effekterna. Ilos hvilken af de båda ynglingarne denna förfärliga tanke först uppstod, kunde Wilhelm Olsson icke påminna sig, men han erkände att han, förmådd dertill af Malmgren, slutligen utfört dådet och en afton i halfrusigt tillstånd uppsökt Malmgren och yttrat: Nu är det gjordt. Kort derefter hade lågorna slagit upp genom taket, men i stället för att enligt ynglingarnes beräkning endast tillintetgöra de på vindsrummet förvarade kläderna s de sig elden och rasade hela natten. Till följd af denna bekännelse blef äfven Malmgren arresterad, och i dag anställes med dem ransakning å härvarande cellfängelse, der de äro arresterade. Wilhelm Olsson visade sig i början särdeles hård, och yttrade, att han trodde det penningar kunde befria honom från det straff, som förestod honom, och dessa penningar hoppades han kunna så af sin bror i Afrika, hvilken skulle ha samlat rmögenhet. Sedan man upplyst honom om det stränga straff, som han icke kan undgå, och förehållit honom, huru han förstört sin framtid, tycktes han gripas af mildare känslor och under tårar lofvade han att vid ransakningen aflägga en uppriktig bekännelse.