Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1867, sida 2

kammare. På hennes egen särskilda begäran — ty hon var otålig att för honom utgjuta sina tacksägelser derför att han hemtat modren — inbjöds öfverste Brandon att besöka henne der. Hans rörelse vid sitt inträde i rummet, då han såg hennes förändrade utseende och fattade den bleka hand, hon genast räckte emot honom, var sådan, att den, enligt Elinors tanke, måste härröra af någonting mera än hans kärlek till Marianne, eller medvetandet att den var känd afandra; och hon upptäckte snart, i hans melankoliska blick och skiftande färg, under det han såg på hennes syster, det sannolika återkallandet af många förflutna smärtsamma scener, uppväckt af denna likhet mellan Marianne och Eliza, redan erkänd och nu styrkt af det ihåliga ögat, den sjukliga hyn och den om svaghet vittnande ställningen. Mrs Daschwood, icke mindre uppmärksam på hvad som passerade än hennes dotter, men med ett sinne upptaget af helt olika tankar, såg ingenting i öfverstens uppförande utom hvad som härrörde af de enklaste och klaraste känslor, under det hon i Mariannes åtbörder och ord öfvertalade sig tro, att någonting mera än tacksamhet redan dagades. Efter några dagar, hvarunder Marianne synbarligen blef allt starkare, började mrs Dashwood, drifven lika mycket af sina egna som sina döttrars önskningar, tala om återresan till Barton. Af hennes mått och steg berodde hennes båda vänners; mrs Jennings kunde icke lemna Cleveland så länge Dashwoods stannade qvar; och öfverste Brandon förmåddes snart, på deras förenade begäran, att anse sitt eget vi