Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1867, sida 2

ehuru hon smålog att se samma lifliga fantasi, som hade drifvit henne till ytterligheten af tränande maklighet och grämelse, nu arbeta på att införa öfverdrift i ett system af sådan förståndig sysselsättning och prisvärd sjelfbeherskning. Hennes leende förändrades likväl till en suck, då hon påminde sig, att hennes löfte till Willoughby ännu var ouppryldt, och fruktade hon hade att meddela det, som åter kunde uppröra Mariannes sinne och, åtminstone till en tid, förstöra denna vackra utsigt till verksam stillhet. Ifrig derröre att uppskjuta den svära stunden, beslöt hon vänta tills hennes. systers helsa var tryggare, innan hon bestämde den. Men beslutet fattades endast för att brytas. Marianne hade varit hemma två eller tre dagar, innan vädret var nog vackert för en sjukling sådan som hon att våga sig ut. Men slutligen kom en blid, leende morgon, sådan som kunde fresta dottrens önskan och modrens tillförsigt; och Marianne, stödjande sig på Elinors arm, tilts promenera så länge hon kunde utan trötthet på vägen framför huset. Systrarna började sin promenad med en gång så långsam som Mariannes svaghet gjorde nödvändig, och de hade endast framskridit så långt bortom villan, att de hade en fullkomlig utsigt öfver kullen, den vigtige kullen bakom, då Marianne stannade, med ögonen vända ditåt, och lugnt sade: — Der, just der, pekande med ena handen, — på denna utskjutande jordvall, der föll jag; och der såg jag först Willoughby. (Forts.)