Niksdagsbref. Slockholm den 17 Januari 1867. Fimbul-Tyr — den store vinterguden — regerar allt fortfarande med bister stränghet. Klangen af de framilande slädarnes bjellror ackompanjeras af medarnes skarpa gnisslande mot snön. Strömparterrens träd stå dignande under den yppigaste rimfrost, hvilken snart nog företer sig såsom ett hvitt puder öfver damernas lockar och herrarnes skägg. Så erbjuder den promenerande anmänheten anblicken af vördnadsvärdt gråhårsfolk (om ordet tillåtes.) De båda kamrarne voro i går samlade till enskilta öfverläggningar, den andra kammaren kl. 6 och den första kl. 7. Den förra samlades i sin blifvande sessionssal, hvarest ledamöterna intogo de numererade platserna efter de respektive länens ordningsföljd. Binkarne äro placerade ungefär på samma sätt som på riddarhuset, d. v. s. så att på ömse sidor om ordförandens och kansliets bord stå platserna vända mot dessa bord, alltså i längd med salen, likasom grefveoch friherrebänkarne på riddarhuset, hvarefter de öfriga platserna stå tvärs öfver salen, med en stor mellangång, Jikasom ,,de simple adelsmiännens bänkar i merbenämnda hus. Platserna uppstiga dock här trappvis, så att de som stå bakom höja sig några tum öfver dem, som stå framom dem. Ordningstöljden sätter representanterna för Stockholms stad och län på grefveoch friherre-bånkarne. Så såg man der, ytterst till venster P. Siljeström, samt vidare, ,på första grefycbänken, såsom det heter hes adeln, August Blanche, friherre Liljencrantz, m. fl. Det var hr L. J. IIierta förunnadt att, såsom ålderspresident, öppna det nu beramade sammanträdet. Det skedde utan alla omständigheter, med tillkännagifvande att man velat höra kammarens mening rörande de blifvande utskottsvalen, nemligen huruvida man ville att derför skulle väljas elektorer eller ej. En diskussion uppstod, hvarunder alla talare utan undantag yttrade sig mot valet af elektorer eller för omedelbara val. Mera delade voro meningarne rörande ett modifikationsförslag, att utse 16 förtroendemän så mycket länsvis som möjligt, hvilka skulle gifva förslag till utskottstillsättningen. Flera talare ansågo en sådan vägledning för omdömet vara högt af behofvet påkallad, hvaremot andra ansågo en sådan anordning vara ingenting annat än ett förstucket elektorsval. Det var efter slutad diskussion omöjligt att utröna hvar öfvervigten mellan dessa meningar låg, då, naturligtvis, ingen votering kunde nu ega rum. Under denna diskussion lärde man känna åtskilliga talare, då deri deltogo grefve Arvid Posse, Per Nilsson i Espö, Erik Ersson från Norrland, häradshöfding Bergström, landshöfding Troil, kapten Witt, frih:e Liljencrantz, m. fl. Vidare förekom, på väckt fråga af hr J. Lindström, en kort debatt rörande det uppsatta förslaget till en blifvande arbetsordning, dervid kommersrådet Sjöberg upplyste, att detta förslag, som på sistone undergått vissa modifikationer, komme att framläggas i kammarens första ordinarie session såsom motion. Detta sammanträde slutade tidigt nog, så att man kunde infinna sig till det kl. 8 på börsen utlysta sammanträde med Stockholms skarpskyttekår, för att afgifva en opinionsyttring, rörande behofvet af en nationalbeväpning. Den stora lokalen, öfver hvilken hvilade en halfdager, var nära nog uppfylld af personer, hvilka alla lära tillhört Stockholms skarpskytteförening. På estraden suto den vördnadsvärde ordföranden kommendör Egerström, öfverbelälhafvaren grefve Adlersparre, m. fl. Då aftonens tidningar helt visst närmare redogöra för de förhandlingar, som här egde rum, vore det för brefskrifvaren nog att nämna, det församlingen erbjöd en särdeles aktningsbjudande anblick. De äro inga goddagspiltar våra skarpskyttebröder i Stockholm, utan kraftige, bastante män. Den framställning, hvarmed kompanichefen Ekgren inledde diskussionen, var särdeles väl genomtänkt, sakrik och öfvertygande. Grefve Adlersparre, som önskade ett moment i petitionen förändradt ehuru han i den praktiska delen af saken (frågan om Landtstormen) var helt och hållet enig med petit:onen, uppträdde på ett särdeles älskvärdt sätt. ,Jag vet alltför väl, sade han, att jag stannar i minoriteten, men det kan ej hjelpas. Jag lägger ej den saken på sinnet, o. s. v. — Det är ej