Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1867, sida 1

gumman sakta till fransmannen, i det o1 vidrörde hans arm och förstucket visad på Rafael. — Ja visst, han är på besök hos mig sade fransmannen. — När kom han hem? frågade gum man. — Känner du honom då, Pascua? frågade Bertrand hastigt. Man påstod att han var död, — Ja, folk pratar så mycket, och man bör inte tro allt! — Och stannar han här? — Hvarför frågar du det? Gumman svarade ej något härpå. Hon mumlade endast några otydliga ord för sig sjelf, började äter sitt arbete och tycktes ej vidare bry sig om besöket. — Nå, kan du inte sträcka fram en af dina fenor, min gosse? sade nu fransmannen till cholon, — jag gör dig inte något ondt, var inte rädd. — Jag är frisk, svarade karlen buttert, utan att röra sig, — febern är borta. 1 går var mitt hufvud sjukt och min hjerna brann. Ia, det tror jag nog, brummade Bertrand och såg sig omkring i det trånga rummet. — Men då ha vi ingenting mera att göra här; — kom Rafael, — och med ett kort Dios, lennade båda hyddan. — Gumman har således kännt igen dig, sade han derute till sin unge följeslagare, — och hon tycktes inte tägna sig åt din hemkomst. Jag såg det i hennes ögon. Och märkte du guldmynten, som hon bar omkring halsen under den gamla, trasiga duken?m Bah, sade Rafael, — ni vet ju huru högt infödingarne värdera äkta smycken,