Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1867, sida 1

tyg, en hvit bomullsskjorta, en ljusbrun jacka med blanka knappar, en brokik sidenhalsduk samt en liten Panamahatt. Men hans ansigte var blekt och aftärdt, och då han varseblef fremlingarne, tycktes han, likasom i går, vilja gömma sig i vrån. Besöket föreföll honom synbarligen obehagligt. Men äfven ,mor Pascua kastade en skygg sidoblick på de hvita, medan hon mumlade det sedvanliga svaret vPUrrisslmng. Så mycket hon än i går afton hade begärt och önskat sin fransyske grannes besök, så föga angelägen derom tycktes hon vara denna morgon. — Nå, hur står det till med den sjuke, frågade Bertrand — har läkemedlet hjelpt? — Ja, Herran vedergäller er. Jag är en gammal, fattig qvinna och kan det inte, sade gumman, i det hon uppreste sig och skakade askan af sin kjortel, — han är bättre i dag, men det har tilltygat honom illa. — Kan nog tro det, svarade Bertrand, — men hur är det med febern? — Och med dessa ord gick han fram till bädden för att känna karlen på pulsen; men denne, som hade sina blickar riktade på Rafael, tryckte sin arm intill sig och sade: — Det är bra, Pedro har ingen feber mera, allt är bra, men magen är död. — Sennor Bertrand har dödat den med gitt giltvin. — Ja min gosse, det tror jag nog, log fransmannen, — att din mage förefaller dig likasom död i dag; sväljde också en duktig portion kräkvinsten i går qväll; men han blir nog lefyande igen, om du inte sjelf super ihjäl honom. — Är det der gårdagens doktor? sade