Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1867, sida 1

se huru gårdagens medikament har verkat, och jag tror att vi böra begagna oss deraf, — Men skall bon inte fatta misstankar, om hon känner igen mig? — För det första tror jag inte att hon känner igen dig, sade Bertrand, — fastän min flickunge, Juanita, inte lät irra sig genom skägget. Men om det också skulle vara fallet, så kan hon inte finna något utomordentligt uti att du besöker Mig, efter som vi alltid varit goda vänner. Ju mera öppet du visar dig, desto mindre farlig skall din närvaro förefalla henne. Nu gå vi emellertid ditbort; vi vilja henne för närvarande ingenting annat än se hvad min hon håller. — NÅ väl, sade Rafael, — vi gå således dit, jag är sjelf nyfiken att se hyddan vid dagsljus. Och utan att vidare talas vid, emedan hvar och en sysselsatte slg med sina egna tankar, gingo de båda männen genom trädgården samt togo kosan till Pascuas hening. Som det tycktes hade ingen af hyddans innevånare varseblifvit Bertrand och don. Rafael, och emedan dörren stod öppen, behöfdes ej någon vidare anmilan än det sedvanliga ,, Ave Marial, hvarmed hvarje fremling måste anmäla sig vid inträdet i ott hus, för att ådraga sig de innevarandes uppmärksamhet, Då de båda fremlingarne trädde öfver tröskeln med detta utrop, lutade gumman sig just ned öfver sin ugn, och sonen satt! ännu på sin bädd likasom aftonen förut. Men Nan bar icke längre den smutsiga, sönderrifna skjortan, utan var iklädd sina: helgdagskläder, korta byxor af fint blått!