— Rätta glädjen! — Goda Nanna, Tror du att den rena, sanna Glädjen bor i nöjets sal? Ungdom, hälsa, hopp och lycka Le visst mot oss, när vi smycka Oss att fara till en bal. Men det finns en högre glädje, Om till hjertats röst vi vädje, Om vi lyda pligtens bud. Ingalunda kan du mena, Att vi just för oss allena Fått så mycket godt af Gud. Icke för att myntet spard Ville jag här hemma vara, Då de mina foro bort. Men jag tyckte det var illa, Att så rika medel spilla På en njutning, som var kort. Nej, en längre jag beredt mig. Och en bättre. — Om du sett mig Hos familjen Waldenström! Ack, i ord de icke klädde Känslorna, då ut jag trädde: Allt, de trodde, var en dröm. Mannen tärd, med toma fickor, Arbetslön sen flera veckor. . Barnen svultna ... hustrun sj Ack, en sten det kunnat röra. Nanna, kunde jag väl göra Af mitt mynt ett bättre bruk? uk! Stor sak i supåer... baler! Mina femtio riksdaler Åt de hungrande jag gaf, lå? — Låt oss förstå hvarandra! Ej må du min handling klandra: Den ju var mitt hjertas kraf. Långt ifrån att mig berömma Vill jag lika litet dömma Dem, som följa nöjets röst. Jag dem icke vill förtänka; Men mig fröjdar det att skänka Åt de arma hjelp och tröst. — ,Jenny!... Jo, jag bör dig klandra. Allt för nästan... allt för andra... Aldrig något för dig sjelf. Liksom ej en hvar får frakta, Stundom fort och stundom sakta, Fram sin båt på lifvets elf! . — Kära Nanna, alltför ringa År den hjelp vi kunna bringa Nästan under stormig färd; Men, om vi hans farkost rädda Från att sig i djupet bädda — Är den glädjen intet värd? — , Kanske har du rätt, du hulda. Ack, jag vill ej blott urskulda, Jag vill äfven likna dig. Jenny! Jenny! jag vill blifva Såsom du — du måste gifva Ständigt goda råd åt mig. — ,Följ din egen känslas maning, Syster. — Se, vid hjertats daning Lade Skaparn in ett frö Af det goda. — Men de hårda Sig om växten icke vårda, Låta den bland ogräs dö. — Jenny, jag vill icke vara iq Längre bland de hårdas skara, O, att förr jag detta tänkt! Men — det ytliga jag fattat: I Jag har trott man åt dig skrattat Och ej bifall åt dig skänkt. — ,Om så vore, lilla Nanna, Icke bör jag derför stanna, Utan vandra friskt framåt. Låt oss ett förbund här sluta! Må vi af vår ungdom njuta, Men ock stilla nödens gråt. , Verldens dom jag aktar föga, 4 Blott jag gillas af det öga, Som ser ned från himmelen. En gång i de stjernesalar, Hvarom profetian talar, Der blir vedergällningen. I Wilhelmina. I