Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1867, sida 3

omildt han kunde, sade han mig derföre att Marianne Dashwood höll på att dö på Cleveland — ett bref samma morgon från mrs Jennings förklarade henne i högsta fara — Palmers alla bortresta i förskräckelse, etc. Jag blef alltför upprörd att kunna visa mig känslolös äfven för den ouppmärksamme sir John. Hans hjerta mildrades då han såg mitt lida; och så mycket af hans harm mot mig var förjagad, att då vi skiljdes, skakade han nästan min hand, under det han påminte mig om ett gammalt löfte angående valpen af en fogelhund. IIvad jag kände, då jag hörde er syster döende, och döende i tron att jag var den störste usling på jorden, föraktande, hatande mig i sina sista ögonblick — ty jag kunde ju icke veta hvilka förskräckliga saker, som kunde blifvit mig påbördade. In person var jag säker skulle framställa mig såsom i stånd till hvad som helst. Hvad jag kände var förförligt! Mitt beslut fattades snart, och klockan åtta denna morgon satt jag i vagnen. Nu vet ni allt. Elinor svarade icke. Hennes tankar voro i tysthet fästade på den obotliga skada, som ett alltför tidigt oberoende och dess följder — lättja, utsväfningar och yppighet — hade åstadkommit i en mans sinne, karakter och lycka, som med hvarje personlig fördel, förenade ett af naturen öppet och redligt sinnelag och ett känsligt och vänligt lynne. Verlden hade gjort honom öfverdrifven och safäng — fåfänga hade gjort honom kallsinnig och sjelfvisk. Fåfänga, under det hon sökte sin egen brottsliga triumf på en annans bekostnad, hade invecklat honom i en verklig kärlek, som nödvändigheten hade bjudit honom