Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1867, sida 3

des Cleveland hade alstrat nästan öfvertygelsen att Marianne icke mera var till, fann inga ord att fråga efter henne, ej heller att tilltala Elinor; men hon, hvarken inväntande helsning eller frägor, meddelade ögonblickligen den glada underrätteltelsen; och hennes mor, omfattande den med hela sin vanliga värma, var inom ett ögonblick lika mycket öfverväldigad af sin lycka, som hon förut hade varit af sin fruktan. Hon infördes i förmaket, understödd af sin dotter och sin vän; och der, utgjutande glädjetärar, ehuru ännu ur stånd att tala, omfamnande hon Elinor den ena gången efter den andra, då och då vändande sig från henne att trycka öfverste Brandons hand, med blickar, som på en sång uttalade hennes tacksamhet och hennes öfvertygelse, att han med henne delade ögonblickets sällhet. Ilan delade den likväl med en tystnad, till och med större än hennes egen. (Forts.)