Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1867, sida 3

tadt alla sina fel, uppväckte en grad af medlidande för de lidanden de ästadkommit, som gjorde att hon tänkte på honom såsom nu för alltid skiljd från hennes samilj, med en ömhet, en saknad, snarare Som hon snart tillstod för sig sjelf — i förhållande till hans önskningar än hans förtjenster. Hon kände att hans inflytande öfver hennes sinne höjdes af omständigheter som med rätta icke borde hafva nägon vigt: af detta ovanligt intagande yttre, detta öppna, vänliga och lifliga sätt, som icke var någon förtjenst att ega, och al denna ännu häftiga kärlek till Marianne, som det icke ens var oskyldigt att hysa. Men hon kände att det var så, längt, långt innan hon kunde känna hans inflytande mindre. Då hon slutligen återvände till den intet anande Marianne, fann hon henne just vaknande, i högsta grad uppfriskad af en så lång och ljuf sömn. Elinors hjerta var öfverfullt. Det förflutna, det närvarande, det tillkommande; Willougbys besök, Mariannes räddning och hennes mors väntade ankomst försatte henne alltsammans i en sådan sinnesskakning, att den afvisade hvarje tecken till trötthet, och gjorde henne endast rädd att förråda sig för sin syster. Kort var likväl tiden, hvarunder denna fruktan kunde intaga henne, ty inom en half timma sedan Willonghby lemnat huset, kallades hon åter ned för trapporna af bullret af en annan vagn. Ifrig att bespara sin mor hvarje onödigt ögonblicks törskräckliga tvifvel, sprang hon genast in i salen, och upphann den yttre dörren just i tid att emottaga och stödja henne vid hennes inträdande. Mrs Dashwood, hvars oro då de nalka