Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1867, sida 3

öde och mina handlingar, kan det blifva medlet — kan det sätta mig på min vakt — åtminstone skall det blifva någonting att lefva för. Marianne är naturligtvis förlorad för mig för alltid. Vore jag äfjan genom någon välsignad händelse åter ri.— lmer tystade honom med en förebråelse. — Nåväl, svarade han, ännu en gång farväl! Jag skall nu gå bort och lefva i fruktan för en händelse. — Hvad menar ni? — Er systers giftermål. — Ni gör mycket orätt. Hon kan aldrig blifva mera förlorad för er, än hon nu är. — Men hon skall vinnas af någon annan. Och om denne någon just skulle blifva han, som jag minst kunde uthärda af alla andra — men jag vill icke stanna för att beröfva mig sjelf all er medlidsamma välvilja, genom att visa, att der jag mest blifvit förolämpad, kan jag minst förlåta. Farväl! — Gud välsigne er! Och med dessa ord nästan sprang han ur rummet. — XLV KAFILLIL. En stund sedan han lemnat henne, en stund till och med sedan ljudet af hans vagn dött bort, förblef Elinor alltför mycket nedtryckt af en mängd tankar, vida skiljaktiga sinsemellan, men af hvilka sorgsenhet blef den slutliga följden, att ens tänka på sin syster. Willoughby, — han, som hon endast för en half timme sedan hade afskytt som den nedrigaste af männer, — Willoughby, oak