Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1867, sida 3

uppoffra. Hvarje felaktig fallenhet hade, i det den ledde honom till något dåligt, likaledes ledt honom till straff. Den kärlek, hvarifrån han mot heder, mot känsla, mot hvarje bättre intresse, till det yttre lösryckt sig, beherrskade nu, då den icke längre var tillåtlig, hvarje tanke, och den förening, för hvars skull han med föga betänklighet lemnat hennes syster åt sorg och elände, skulle troligtvis blifva en källa till olycka för honom sjelf, af en vida mera obotlig natur. Från funderingar al! detta slag väcktes hon efter några minuter af Willoughby, som rusade upp för att gå, sägande: — Det tjenar ingenting till att stanna här, jag måste begifva mig utaf. — Reser ni tillbaka till staden? — Nej — till Combe Magna. Jag har affärer der, derifrån till staden om ett par dagar. Farväl! Han räckte ut sin hand. Hon kunde icke vägra att framräcka sin, som han varmt tryckte. — Och ni anser mig något bättre än ni gjorde? sade han, släppande den, och stödjande sig mot kaminen, som om har glömde att han var på väg att gå. Elinor försäkrade honom, att hon gjorde det, att hon förlät, beklagade, önskade honom väl — var till och med intresse rad af hans lycka — och tillade någo vänligt råd angående det uppförande, son sannolikast skulle befrämja den. Hans svar var icke mycket uppmuntrande. — Hvad det beträffar, sade han, måst jag draga mig fram genom verlden så god jag kan. Iluslig lycka kan icke komm: i fråga. Om jag likväl tillåtes tro, att n och de edra känna något intresse för mit