Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1867, sida 2

— Ack, för Guds kärleks skull, sennor, jemrade sig gumman, — hvad skall jag göra? Han lemnar mig ingen ro, och bränvinet är ett riktigt gift för honom! Han måste ju dö under mina händer eller blifva vansinnig. — Dö, dö, mumlade den sjuke, — han är begrafven för längesen och kan inte tala om någonting! Ja, fortfor han och uppreste sig häftigt i bädden, — så ville jag också dö — med glaset för mun, — talla omkull — — — Han är redan galen jemrade sig gumman, som nu skyndade fram till sonen och hviskade hastigt några ord till honom på indianspråket. Den sjuke stirrade på henne några ögonblick, men ropade derefter med ett hemskt skratt: — Aha, nu vet jag hur jag skall tvinga lig att ge mig bränvin när jag vill ha, — me skall jag ha, he? — bara jag inte talar derom? — O, heliga Guds moder bevara honom it mig, jemrade sig gumman, — han har blifvit tokig! o, er medicin, sennor, er melicin, — rädda mitt barn! — Hvad kan min medicin hjelpa dig, lå han redan i morgon börjar att dricka gen? sade fransmannen utan att tyckas ry sig det minsta em hvad den sjuke nade talat. — Men gif mig ett glas, kane håller det honom nykter en liten tid, att han kan återhemta sig. Men det säger jag dig, fortfar han på detta sätt ned sitt superi, så är han en förlorad nenniska, jag ville inte nu ge två realer ör hans lif! Med dessa ord skakade han w en medförd flaska någonting i glaset, om gumman hade lemnat honom med larrande händer. Det var kräkvinsten