Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1867, sida 2

varit orsaken till hans fruktan, tyckte han nu hafva lugnat sig. Han upplyftad sitt gamla ylletäcke, som förr hade tjenst gjort som poncho och kanske ännu begag nades dertill, stack fötterna derunder, ocl i det han uppdrog täcket till halsen, knor rade han: — Doktor, doktor, — jag behöfver in. gen doktor; — jag är inte sjuk, jag än bara törstig, och endast den doktor ka hjelpa mig, som ger mig något att dricka — Jag tror, min gosse, sade nu Ber. trand, som, åtföljd af Rafael, hade gåt! fram till bädden, — att du har druckit tillräckligt, och om du nu skulle behöfva något, så vore det ett par ämbar vatten åde till inoch utvärtes bruk. Räck mig handen; — se så, fort, jag har inte lust att stanna här hela natten. — Jag har inte kallat er, svarade den unge karlen trumpet, men framsträckte ikväl venstra armen undan täcket, hvarefter Bertrand fattade den mellan sina fingrar. — Tag hans arm, sade gubben åter på ransyska till Rafael, — och känn hvilken puls. Skulle man inte tro att hans blod måste pressas ut genom alla porerna. Men pojken har en riktig björnnatur, och med en feber, som skulle spränga hvarje annan menniskas skalle, super han likväl sitt aqua ardiente och springer den följande dagen åter omkring i trakten, likasom hade ej det minsta förefallit. — Aqua ardionte, — ja pustade den sjuke, som endast hade förstått detta enda ord af det fremmande språket, — det är rätta medlet; — bara ett enda glas, så skall jag sen vara stilla och sofva! Mor, fort, du har gömt det; fram med det!