Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1867, sida 2

letsdrag, och de bäda männen aflägsnad sigDå de kommit ut, fattade gubbe: hans arm och gick tyst utåt vägen, til I dess de hade hunnit så långt ifrån kojar latt ljudet af deras röster ej mera kund framtränga dit. — Har du hört hvad pojken sade? frå gade nu Bertrand på fransyska, ty det va så mörkt att man ej kunde se om någor tillfälligtvis belyssnade dem. — Ja, sade Rafael sakta och tankfullt — karlen har synbarligen ett brott på sit samvete, hvad det nu än må vara, och gumman vet det äfven, derför ifrade hon för att vi skulle lemna rummet. — Du har således också märkt det Märkvärdigt! Skulle det kanske stå i sammanhang med vår affär! — Ilar ni någon misstanka? utropade Rafael hastigt och fattade Bertrands arm i det han stannade, — att min onkels död icke tillgick på naturligt sätt? — IIitintills har jag inte haft det, svarade fransmannen; — men kom nu, låt oss inte stanna här ute på vägen. Hitintills inte, men besynnerligt nog hafva pojkens hemlighetsfulla ord denna afton uppväckt den, och nu, då jag tänker efter, erinrar jag mig åtskilligt, som ingen förr har tänkt på. Men jag måste ännu en gång noga påminna mig alltsammans. — Och hvad då? — Inte nu, min gosse, inte nu. I min hängmatta skall jag noga öfverväga alltsammans. I morgon skola vi tala mera derom. Du bör vara trött i qväll, och nu äro vi redan hemma. Stilla, hundar, in med er. Kan ni inte känna igen er herre! Hundarne morrade sakta, men hviltade derjemte med svansarne, det sista för sin