Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1867, sida 2

upplöst i madeira, visserligen en hästkur för en så febersjuk, men äfven det enda medlet, som för tillfället kunde beröfva honom lystnaden efter spirituosa. Den sjuke emottog glaset och luktade misstroget derpå. Han hade redan en gång förr erhållit samma medikament. — Vill ni återigen göra mig sjuk? frågade han dystert. — Drick, det skall göra dig godt, svarade fransmannen, — för fan, du har ju begärt bränvin. Det är visserligen inte sådant, utan vin, och om det inte rafflar i halsen så som ditt aqua ardiente, så ställer det åtminstone din mage i ordning, — se så, ned med det. Den sjuke luktade ännu en gång i glaset, men han kunde ej emotstå vinlukten. Han lyftade medikamentet till sina läppar och tömde glaset i ett tag; derefter vecklade han med en rysning täcket omkring sig och vände fremlingarne ryggen. Han kände metallsmaken af vinstenen på tungan, och han erfor äckel. Dios lo paga, mumlade gumman till Bertrand, — min medicin vill han inte mera ta emot, emedan den inte smakar honom, huru kraftigt den än verkar, men er dryck sväljer han genast. Nu vill han inte mera ha giftdrycken, som förbränner hans ådror. Dios lo paga, sennor! — Gumman vill ha bort oss, sade Bertrand till Rafael, och jag tror att vi gå, ty här kunna vi inte göra någonting mera, eller hvad säger du? -— Hjertans gerna; marken bränner här under mina fötter, och luften hotar att qväfva mig. — Så kom, sade Bertrand medan gumman förgäfves sökte urskilja Rafaels an