Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1867, sida 1

— Jag red förbi der! utbrast Rafael hastigt. — Ja, och der bor hon med sin son, en så lat, skurkaktig och försupen cholo som endast Peru kan uppvisa, och hon tycks må bra der. — Bah, sade Rafael med en axelryckning, — hvad behöfva väl dessa menniskor! Litet chupa är nog för dem under en hel dag. — Men inte för henne, inföll Bertrand, — om hon inte har ett par ägg och en höna deruti! Den unge lättingen är dessutom full hela dagen i ända. Men hvem ger honom pengar dertill, — och hvarföre? Jag har länge funderat derpå, ty Desterres ovanliga gifmildhet måste ha nägon särskild orsak. — Hvem vet, sade Rafael med en axelryckning, — i alla fall står gumman ej i någon förbindelse med egendomens försäljning, ehuru hon nu funnit en vrå der. Det föreföll som ämnade Bertrand svara något derpå, och han vände sig plötsligt mot Ralael, — men lika så hastigt tycktes han besinna sig, och i det han med fingrarne trummade mot bordet, satt han en lång stund försänkt i djupa tankar, i hvilka Rafael, sysselsatt med sina egna grubblerier, ej störde honom, tilldess båda plötsligt blefvo uppmärksamma genom det ursinniga skallet från hundarne, hvilka fransmannen nu efter mörkrets inbrott höll inom inhägnaden, emedan de annars lätt kunde hafva åstadkommit någon olycka. — Nå? sade han, — ännu ett besök? Det vore eget om jag skulle få två sådana på en afton, då det annars ofta inträffa satt ingen enda tittar in till mig under :hela året! Tyst, hundar, ni krafsa sönder